måndag 5 november 2012

Ågren.

Måndag.

Denna nya dag.

Nu ska här en bekännelse äga rum. Jag behöver lätta mitt tyngda hjärta.

Ett återfall av episka proportioner har ägt rum senaste veckan. Allt började med att jag ställde mig på vågen fredagen den 26/10. Den visade fantastiska 90,3 kg och jag närmade mig mitt senaste mål att komma under 90kg. Där släppte jag garden rejält och gick i något lyckorus och släppte alla spärrar.
  Helgen som följde blev riktigt trevlig med ett kärt besök av goda vänner. Det dracks öl, åts godis, chips, ostkrokar, bröd osv. Veckan som följde så klev jag rejält över och åt godis på jobbet ur den där förrädiska godislådan jag fyllt på med jämna mellanrum. Skammen slog ner mig och jag fortsatte äta godis under veckan.

Gott & Blandat, Toffifee, kexcoklad, Yankeybar, bröd, öl, godis....hela veckan. Ja inte öl då men allt annat.

Sambon åkte iväg i onsdags förra veckan så jag har haft fritt fram att rasera hela livet på några små dagar. Helt galet.

Varför blir det såhär?
Varför låter jag det bli så fruktansvärt mycket innan jag sätter stopp?

Är det en klassisk underskattning av mina problem och en överskattning på min egen förmåga?

Jag har försökt att resonera med mig själv fler gånger under veckan och pratat högt till mig själv att:
"-GÖR DET INTE!!! SLUTA ÄTA GODIS!!"

Lönlöst.

Hela mitt väsen sitter ihopkrupen i ena hörnet och ser hur jag våldför mig på mig själv. Hur begäret tar över och hånskrattar åt mina fruktlösa försökt att hindra mig själv. För varje tugga så försvinner kraften att orka sätta emot. Varje tugga trycker ner mig djupare och djupare i skammen och tillslut är jag helt borta.

Jag finns inte mer.
Jag vill inte, men kan inte stå emot. Jag kan inte.

Jag som var så stark. Så glad och stolt över vad jag åstadkommit. En riktig bedrift. En bedrift som raserades på en vecka.

Usch.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar