Kolhydraterna bär skulden!

Puh!

Onsdag. Jag överlevde gårdagen utan allt för stora våndor när dagen gick mot sitt slut.

Idag så stod jag över ett besök på gymmet. Kroppen är fortfarande rejält öm och stel. Det hade inte blivit något bra och konstruktiv av att gå dit i morse. I morgon är det volleyboll så vi får se vad fredagen har att erbjuda.

Jag tänkte tipsa om ett inlägg på KRG (www.kostradgivarna.se). Där har veckans gästbloggare Anna-Maria Johansson gjort ett bra inlägg http://www.kostradgivarna.se/2012/09/skyll-overatningen-pa-kolhydraterna/

Jag gillar det inlägget! :)

Jag som har kämpat så länge jag kan minnas mot överätande, frosseri, matmisbruk osv. tar det här till mig direkt. Med vad jag vet idag och vad jag förstått så känns det bra att få läsa ett sådant inlägg och känna att det stämmer på mig. Att jag alltid överätit är något jag insåg och började aktivt ta tag i kring 2001-2002 någonstans. Insikten sa att något var rejält galet och jag tog kontakt med sjukvården. Eftersom jag själv kände att det var mat och just mitt förhållande till mat som var den "stora boven" så försökte jag få hjälp att förstå. Tyvärr så var mina kontakter med vården inget vidare utan jag bemöttes med alla andra olika teorier och fick veta att jag troligtvis hade problem hemma, inte fick tillräckligt med kärlek, höll alla i min omgivning på avstånd osv. Gick inte direkt ut med ett leende efter varje session...

Kampen har därför pågått länge, väldigt länge, för att hitta en förklaring. En förståelse för mig själv, varför jag gör som jag gör. Varför jag alltid misslyckas. Varför jag inte kan hantera mat.

Men tack vare vad jag vet idag och erkänner så är sockret, kolhydraterna  mina fiender och de har tyngt mig, alltid. Jag är sockerkänslig, har ett skadligt förhållande med kolhydrater och missbrukar dem. Jag älskar dem och kan inte hantera den kärleken. Jag är förblindad av dess underbara godhet. Men blir gång på gång förrådd och sviken av dem. Jag vet att de inte är bra för mig, men jag älskar dem så. Kan inte släppa dem, jag behöver dem.

Eller?