Fikaproblem

Nu är den där igen.

Kliver lite ostadigt (följd av otränade volleybollben) in i fikarummet på jobbet. Kaffe är vad jag hade tänkt mig. Noterar något i ögonvrån som bryter av den annars så släta ytan på ett av borden rakt fram. Försöker göra mig en uppfattning i huvudet vad det var jag såg medan jag med ryggen mot bordet går mot min väntande plats i kön till kaffeautomaten.
"Såg jag rätt?"
"Kan det vara det min hjärna säger att jag har sett under den bråkdelen av sekund som min blick passerade genom fikarummet? "
   Jag vänder mig om förutbestämd att ta en titt till på vad som låg på bordet.

...

HÄLVÄTÄ!!!!

Vad är det mina ögon landar på!? Men tror du inte på fan att det är två hemmajävlagjorda prinsesstårsasatanstårtor!!! På fredagsmysdagen!?
   Någon överambitionsmänniska har alltså slavat fram två stycken hemmagjorda prinsesstårtor, en vit och en grön. Och ställt dem mitt i fikarummet. Jo, det är så sant så.

Dilema: Hur fan ska jag göra nu?
   Tankarna rusar genom huvudet och alla möjliga olika räddningar för den här situationen dyker upp. Fejka plötslig spädbarnsdöd? Tvinga fram en blöt fläck på framsidan jeansen? Simulera ett psykbrytanfall och spotta på alla inom avstånd av saliv? What!!? Hur gör jag?
   Någon har ju fyllt 30 år, arbetat häcken av sig för att bjuda oss på tårta såhär på fredagsfikat och jag kommer att måsta tacka nej. Men med vilken anledning? Här går det ju inte att bara sluddra ur sig:
"- Nej jag är inte sugen, jag passar."
Det går absolut inte för sig. Jag måste ha en orsak, en förbannat bra orsak för att inte vända hela skaran av tårtstoppande munnar med frågande blickar mot mig när jag skymfar hemmabagaren, och kanske hemmabagarens hemmafru! Ännu värre!!

Nu snart är det min tur, kaffet porlar ner i koppen och jag har tårtorna inom 50cm från mig, rakt bakom mig. OM jag vänder mig om så är jag precis vid tårtorna. Åh....
   Jag skakar våldsamt med kaffekoppen när jag lyfter den ur kaffemaskinen från JobMeal. Utan att vända mig om tar jag två långa, subtila steg till vänster och öppnar kylskåpet. Har ju inget i kylskåpet, men det vet ju ingen om. Stänger kylskåpsdörren och tar ännu ett kliv till vänster, fortfarande med ryggen mot tårtorna. Vänder mig mjukt mot vänster och med blixtens hastighet sätter jag mig vid bordet och lossas som ingenting.

Och det funkar....
Inte ett ljud från någon. Ingen som frågar varför inte jag ska äta en tårtbit, ingen som sneglar. Inga harklingar eller något. Men, va konstigt.

Vaknar upp och inser att jag är själv i fikarummet och klockan är halv nio. Vi har rast klockan nio och ingen har kommit än.
  Går tillbaka till kontoret med min kopp kaffe och börjar fundera på om jag kanske ska ta The nästa gång....