fredag 28 september 2012

Kill me now!

Allvarligt!?
Jag menar: ALLVARLIGT!!!?

Vad är det för fel på min förbannade arbetsplats?
Vad skiljer denna så fruktansvärt i mina ögon från andras?
Är det kanske såhär på alla andras jobb oxå?
Gör jag en höna av en fjäder?
Är det en storm i ett vattenglas?

VA!!??

Jag menar vad är det med de här förbannade jävla slisksockerhelvetestårtorna!? Min arbetsplats måste ju för  fan vara den mest tårtförbrukande arbetsplatsen i hela jävla EU!? Borde man inte kunna göra en anmälan hos polisen eller nåt? Kan man verkligen få hålla på såhär utan att stå till svars för sina handlingar? Langning av sprit, försäljning av knark, häleri och likande agerande är ju straffbart. Borde det inte vara straffbart att ha tårta var ända jävla fredag? Och två stycken dessutom....

Jag blir så förbannad!!!!

Här försöker man ju tillnycktra från det som jag tror är det vanligaste missbruket av alla kategorier. Och det missbruket som man ständigt måste försöka hantera bland oförstående pulverhjärnor givetvis. Man lever nyktert med våld och vita knogar och man måste ständigt, ständigt vara på sin vakt. Man väljer rätt gång på ICA för att slippa stå och titta på Marabouhyllan, man äter sig kräkmätt på bacon och ägg för att kunna med smulor i skägget bevisa för svärmor att jag är mätt för jag har nytt ätit. Man måste köra via grannkommunen när vinden från Frasses ligger på från fel håll. Man måste lära sig att nynna ringsignalen på mobilen utan att röra på läpparna för att kunna simulera att telefonen ringer när man blir erbjuden en enda lite kaka.
  Men då när garden är nere, man är totalt utpumpad av den dagliga kampen och man glädjer sig åt att få tillbringa några ynkliga minuter med arbetskollegorna i lunchrummet på fikarasten. Nej men då står de där...de två titanerna av tårtor och stirrar på en. "Ät mig!!! ÄT MIG!!!" skriker de åt en.

Ja fi fan. Tisdagen börjar likna skogspromenader och ettans mutiplikationstabell i jämförelse med förbannade naturkatastrofstårtfredagen!!



Morgonpigg?

Och god morgon.

Fredag. Det här sista hindret innan man får andas ut i ledighet. Ska bli skönt.

Var på en dryg timmes volleyboll igår kväll och det går bättre och bättre. Fortfarande lite roligt att upptäcka att jag rör mig smidigare och snabbare än på mycket länge.
  Dock var det lite av en chansning och ett test att kliva upp 05.15 i morse, precis som andra mornar egentligen men denna morgon för att gå till gymmet. NOLL pepp och jag ville verkligen fortsätta sova när väckaren ringde...

Jag förberedde innan jag gick i säng så jag bara skulle behöva blanda en shake och sedan klä på mig så skulle jag vara iväg. En rask 15 minuters promenad och jag står redo bakom skivstängerna 05.45. :)

Tränade i måndags och träningsvärken har suttit i även i morse men klart hanterbart. Jag tog det medvetet lite lugnt i måndags så det inte skulle bli olidligt under veckan. Och volleybollen igår kändes inte av så mycket, lite i axlar och ryggen.
   Ökade tyngden idag och försökte köra i ett lite högre tempo mellan seten. Gick rätt bra tyckte jag ändå. Men peppen och motivationen är inte alls där, än.

Och så en 30 minuters promenad till jobbet.

Trevligt att gå genom torget (om än jättelitet så är det ett torg i stan) och marknadsknallarna har börjat ställa fram sina varor, packar upp och hälsar glatt 06.30 på morgonen :)

Så nu är det en bra dag, vi får se i morgon och i helgen vad kroppen säger men det blir som det blir

torsdag 27 september 2012

Tacka övervikten!!

Har tänkt på en sak i morse när ja gick till jobbet i spöregnet...
Skitväder för övrigt, helt värdelöst faktiskt.

Men det var inte det jag funderade på.

Det här med att jag hela livet, utan att egentligen förstå det, har jag kämpat mot mitt sockermissbruk, överätandet och frossandet. Jag har testat ditt och datt för att hitta den förlösande faktorn och mitt eget halleluja-moment. Och jag misslyckades. Min kamp och mitt driv att hela tiden försöka hitta vad som var felet och sen fixa det hjälptes av att jag var överviktig. Jag ville inte vara överviktig och ville banta helt enkelt. Och därför testade jag mig fram genom otalig dieter, shakes, måltidsbars, sallader, träningsformer mm. Köpte till och med några TV-shop produkter: EZ-crunch tex. Ni vet den där blå plastsaken med gummiband man klämde fast mellan knäna och skulle trycka ihop som en hoppstylta... Köpte även det där batteridrivna "träningsbältet" som skickade ström genom magmusklerna. Allt i en förhoppning om att: "Nu banne mig ska jag få bli smal!" Men samma besvikelse varje gång, och samma nedvärderande utvärdering över hur dålig karaktär man hade. Varför kunde inte jag klara av att gå ner i vikt?

Kampen och viljan att lyckas måste jag säga är idag min "räddning". Min olycka över att vara överviktig har lett mig till att fortsätta leta, fortsätta hoppas och fortsätta utbilda mig för att EN DAG LYCKAS GÅ NER I VIKT!!!

Ja ni ser, inte fan bryr jag mig om att jag mår bättre. Huvudsaken är att jag går ner i vikt! ;)

För att återgå:
Det jag menar lite är att jag som varit överviktig och velat banta hela mitt medvetna liv har haft en extra morot i att leta mig ett fungerande förhållande till mat. Jag har kunnat drömma mig bort till det slanka, lätta, vältränade resultatet och inte givit upp den drömmen. Så ska jag förenkla det här rejält så skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka mina mjuka former för hjälpen! :) Konstigt va?

Men om jag kunnat tacka mina trivselkilon och övervikt för att jag i dag mår kanonbra och gått ner dessa kilon så vet jag att det finns MASSOR med människor som inte har övervikten till hjälp. Jag har alltid motionerat och tränat mer än de flesta, just för att inte riskera att gå upp i vikt men givetvis även för att tro att jag skulle kunna gå ner vikt om jag tränade och motionerade. Även om vikten aldrig gick ner hur mycket jag än tränade så höll jag kroppen i trim och hade en bra hälsa. Även om jag var överviktig.

Men alla människor som har ett skadligt förhållande till mat och socker och mår dåligt av det, men har ingen övervikt. Var ska de hitta sin motivation? Många gör det säkert tillslut, men det har ingen hjälp av sin övervikt.

Sen att det är samtidigt lite tragiskt att den starka viljan att gå ner i vikt och anledningen till att man just har den starka vilja är en komplex fråga. Är det samhället, vännerna, världen som säger att du måste gå ner i vikt för då blir allt bättre...?




onsdag 26 september 2012

Kolhydraterna bär skulden!

Puh!

Onsdag. Jag överlevde gårdagen utan allt för stora våndor när dagen gick mot sitt slut.

Idag så stod jag över ett besök på gymmet. Kroppen är fortfarande rejält öm och stel. Det hade inte blivit något bra och konstruktiv av att gå dit i morse. I morgon är det volleyboll så vi får se vad fredagen har att erbjuda.

Jag tänkte tipsa om ett inlägg på KRG (www.kostradgivarna.se). Där har veckans gästbloggare Anna-Maria Johansson gjort ett bra inlägg http://www.kostradgivarna.se/2012/09/skyll-overatningen-pa-kolhydraterna/

Jag gillar det inlägget! :)

Jag som har kämpat så länge jag kan minnas mot överätande, frosseri, matmisbruk osv. tar det här till mig direkt. Med vad jag vet idag och vad jag förstått så känns det bra att få läsa ett sådant inlägg och känna att det stämmer på mig. Att jag alltid överätit är något jag insåg och började aktivt ta tag i kring 2001-2002 någonstans. Insikten sa att något var rejält galet och jag tog kontakt med sjukvården. Eftersom jag själv kände att det var mat och just mitt förhållande till mat som var den "stora boven" så försökte jag få hjälp att förstå. Tyvärr så var mina kontakter med vården inget vidare utan jag bemöttes med alla andra olika teorier och fick veta att jag troligtvis hade problem hemma, inte fick tillräckligt med kärlek, höll alla i min omgivning på avstånd osv. Gick inte direkt ut med ett leende efter varje session...

Kampen har därför pågått länge, väldigt länge, för att hitta en förklaring. En förståelse för mig själv, varför jag gör som jag gör. Varför jag alltid misslyckas. Varför jag inte kan hantera mat.

Men tack vare vad jag vet idag och erkänner så är sockret, kolhydraterna  mina fiender och de har tyngt mig, alltid. Jag är sockerkänslig, har ett skadligt förhållande med kolhydrater och missbrukar dem. Jag älskar dem och kan inte hantera den kärleken. Jag är förblindad av dess underbara godhet. Men blir gång på gång förrådd och sviken av dem. Jag vet att de inte är bra för mig, men jag älskar dem så. Kan inte släppa dem, jag behöver dem.

Eller?



tisdag 25 september 2012

Dagen före tisdagsfrossa

Blä.
Usch.
Jämmer och elände.

Det är satansdagen....tisdag.

Jag tror jag tjuvstartade den här förbannade dagen redan igår. Familjen var bortrest och jag skulle ha huset helt för mig själv. Jag fick information från sambon att det var inte planerat någon middag så inget var upptinat eller förberett när jag skulle komma hem från jobbet.
   Precis där började tanken att mala i huvudet. "Vad ska jag äta till middag?"

Ska jag göra en omelett? Ska jag kanske gå förbi ICA och köpa något enkelt?

Hamburgare!! Hamburgare och oopsies ska det bli. Med ost, avokado, bacon, ägg mm. Mums! Jag bakar oopsies och steker hamburgare som jag köper på ICA. Middagen is fixed! :)

ICA? Jag ska gå på ICA, är helt ensam ikväll....? Kanske köpa lite bär...?

Och där var jag fast. Så fort gick det, tog väl typ 10 sekunder att gå från middagstankar till att planera in en frossarkväll i min ensamhet. Lovely...

Och vad hände? Jo jag gick på ICA, köpte hamburgare, rimmat stekfläsk, creme fraiche (eller hur fan det stavas) och sen så var det bären oxå. Hallon och björnbär fick det bli. Spelade inte så stor roll, jag skulle ändå inte njuta av dem utan bara äta upp dem. Sambon hade hittat ett recept på någon typ av LCHF-glass med bär. Och den är fantastiskt god!! Och det var den jag skulle göra. Och den här gången behövde jag inte dela med någon annan utan allt skulle jag få äta upp själv. Förbannat....

Visst gjorde jag hamburgare, dock inga oopsies.

Och visst gjorde jag LCHF-glass med hallon och björbär. Och visst år jag upp allt själv. Och visst blev jag kräkmätt, ont i magen och en ångestsmäll som sitter kvar än.

PLUS!!! Det är satansdagen.

FUUUUUCKKKKK!!!!


måndag 24 september 2012

Träningsmåndag

Idag måndag 24/9 -12 så har jag lyckats övertala kroppen att försöka njuta av lite styrketräning...

Det har väl gått isådär att peppa kroppen när väckaren ringer 05.15 en måndagsmorgon.... :) Men det finns inga genvägar här och jag vet att om jag tar mig iväg och tränar så kommer jag att må bättre efteråt. Och det gjorde jag ju :)

Jag hade förberett mig igår och packat väskan så jag behövde bara blanda ihop en shake och sen ta raska steg ner på gymmet. Det tog ca 15minuter att gå ner till gymmet och byta om. Det blev som jag hade bestämt ett lugn och sansat pass och jag siktade in mig på teknik.
   Jag har haft lite känningar under ett års tid i ryggslutet så försökte tänka på hållning och teknik.
Marklyft, bicepcurl, plankan, militärpress, liggande hantelpress, sittande rodd i maskin och tricepsrep. Det fick vara startskottet på vad jag hoppas kan bli en nystart med träning i vinter. Passet tog ca 40minuter och efter ombyte blev det rask promenad på 30 minuter till jobbet.
  Jag följer fortfarande periodisk fasta och det går utmärkt att träna utan att äta, varken före eller efter gymmet. Jag äter 12.00 vid lunchen på jobbet, då bryter jag fastan. Och för mig, utan problem med hunger eller återhämtning.

Men vad som nu är riktigt skönt är att jag gjorde det! Jag klev upp, tränade och gillade det! :) Det bådar gott inför onsdag som blir nästa pass. OM nu kroppen förstår allvaret och inte bryter ihop fullständigt...

Under helgen om var så blev det hemmagjord pizza till middag i lördags. Vi var hemma hos min familj som är  lite insatta i att vi försöker äta mindre kolhydrater. Sambon gjorde 2 st pizzabottnar av LCHF-modell och familjen gjorde en pizza av "vanlig" modell med komprimerad deg (om ni förstår vad jag menar?) Efter att ha smakat på vår LCHF-pizza blev resultatet av provsmakningen att vår pizza var godare. :) Det kom även fram att tidigare hade de testat göra tunnpannkaka av LCHF-recept och även dem var godare än traditionella pannkakor. Så varför ska man ens äta traditionella tunnpannkakor? LCHF-pannkakor är både godare klokare! :) Ja i mitt tycke i alla fall, men kanske även i andras tycke.


onsdag 19 september 2012

Ordbajseri...

Då var det "lillördag"!

Gårdagen var som bekant djävulsdagen och den ändrade inte skepnad, förrän efter lunch.
För första gången i mannaminne så har tisdagen medfört något gott.

Vad det är som så radikalt klev utanför tisdagsnormen håller jag lite för mig själv, men det är inget som är kost eller hälsorelaterat. Utan har mer privat betydelse. Givetvis kan man aldrig utesluta att saker och ting hänger ihop men vad slutprodukten blir får vi se.

I övrigt så går det bara bra. Jag har lyckats få lite kontinuitet i att gå till och från jobbet och kroppen börjar ge med sig. Det blir tidiga mornar men det har jag inga problem med. Jag kliver upp 05.30 och eftersom jag inte äter frukost utan packa ryggsäcken och bege mig iväg så är jag ute genom dörren en kvart senare.
   Jag har en rutt på 5 km som jag i rask takt promenerar och är på jobbet ca 50 minuter senare. Där tas den en rejäl kopp kaffe och lite småprat för att låta kroppen varva ner och sen tar jag en dusch så jag är redo för arbete vid 07.00.

Just den här lilla "rutinen" att gå till jobbet kan för den som läser detta verka jobbig och överambitiös. Visst det kanske den är, att gå 1 mil om dagen när jag skulle kunna gå 4 km i stället, vilket är närmaste vägen, är kanske onödigt. Men jag trivs med det och jag kommer igång på morgonen. Hoppas jag kan fortsätta och kanske i framtiden övergå till någon löpning eller styrketräning oxå. Är som lite småsugen att komma igång med lite mer träning.

Tidigare tränade jag betydligt mer och det var en nödvändighet för att bibehålla vikten. Men med facit i hand så gick jag oftast upp i vikt. Jag tränade egentligen riktigt, riktigt mycket. Men utan någon egentlig vinning. Eftersom min kosthållning var så katastrofalt fel så kämpade jag med all träning i en uppförsbacke som jag själv skapade. Visst kunde jag gå ner ett kilo eller två med ren ock skär tjurskallighet och våld, men den vikten var tillbaka vid första uppehåll på någon dag av träning. Och så höll det på, jämt...

Att jag nu lyckats utan någon egentlig ansträngning eller vad jag kan se större uppoffring, gå ner 17 kg sedan i mars känns nästan overkligt. Jag har inte tränat aktivt över huvudtaget fram till förra veckan då jag började gå till jobbet. Visst har jag tagit cykeln någon gång till jobbet, men för det mesta har det varit bilen. Men trots det så har vikten stadigt gått ner och den stora förändringen är att jag dragit ner på att äta socker....

Låter enkelt, är enkelt. Även om man kan göra det betydligt mer invecklat än så om man tittar på vad som är socker och vad som blir socker i kroppen. Men vi ska inte krångla till det. Jag har ätit mindre socker. Punkt.

fredag 14 september 2012

Kommentarstrul

Och så ett tredje inlägg denna finfina fredag! :)

Det har kommit till min kännedom utav en av mina fantastiska följeslagare att det inte går att kommentera denna blogg om man inte har någon form av "registrering" på lite olika sidor.

Jag hoppas nu att det problemet skall vara löst och att ni frispråkiga individer tar tillfället i akt och skriver in en kommentar eller så.

Observera noggrant att jag inte gör denna åtgärd för att jag är en attentionwhore... ;)

Så. Åter till fredagskvällen!

Fikaproblem

Nu är den där igen.

Kliver lite ostadigt (följd av otränade volleybollben) in i fikarummet på jobbet. Kaffe är vad jag hade tänkt mig. Noterar något i ögonvrån som bryter av den annars så släta ytan på ett av borden rakt fram. Försöker göra mig en uppfattning i huvudet vad det var jag såg medan jag med ryggen mot bordet går mot min väntande plats i kön till kaffeautomaten.
"Såg jag rätt?"
"Kan det vara det min hjärna säger att jag har sett under den bråkdelen av sekund som min blick passerade genom fikarummet? "
   Jag vänder mig om förutbestämd att ta en titt till på vad som låg på bordet.

...

HÄLVÄTÄ!!!!

Vad är det mina ögon landar på!? Men tror du inte på fan att det är två hemmajävlagjorda prinsesstårsasatanstårtor!!! På fredagsmysdagen!?
   Någon överambitionsmänniska har alltså slavat fram två stycken hemmagjorda prinsesstårtor, en vit och en grön. Och ställt dem mitt i fikarummet. Jo, det är så sant så.

Dilema: Hur fan ska jag göra nu?
   Tankarna rusar genom huvudet och alla möjliga olika räddningar för den här situationen dyker upp. Fejka plötslig spädbarnsdöd? Tvinga fram en blöt fläck på framsidan jeansen? Simulera ett psykbrytanfall och spotta på alla inom avstånd av saliv? What!!? Hur gör jag?
   Någon har ju fyllt 30 år, arbetat häcken av sig för att bjuda oss på tårta såhär på fredagsfikat och jag kommer att måsta tacka nej. Men med vilken anledning? Här går det ju inte att bara sluddra ur sig:
"- Nej jag är inte sugen, jag passar."
Det går absolut inte för sig. Jag måste ha en orsak, en förbannat bra orsak för att inte vända hela skaran av tårtstoppande munnar med frågande blickar mot mig när jag skymfar hemmabagaren, och kanske hemmabagarens hemmafru! Ännu värre!!

Nu snart är det min tur, kaffet porlar ner i koppen och jag har tårtorna inom 50cm från mig, rakt bakom mig. OM jag vänder mig om så är jag precis vid tårtorna. Åh....
   Jag skakar våldsamt med kaffekoppen när jag lyfter den ur kaffemaskinen från JobMeal. Utan att vända mig om tar jag två långa, subtila steg till vänster och öppnar kylskåpet. Har ju inget i kylskåpet, men det vet ju ingen om. Stänger kylskåpsdörren och tar ännu ett kliv till vänster, fortfarande med ryggen mot tårtorna. Vänder mig mjukt mot vänster och med blixtens hastighet sätter jag mig vid bordet och lossas som ingenting.

Och det funkar....
Inte ett ljud från någon. Ingen som frågar varför inte jag ska äta en tårtbit, ingen som sneglar. Inga harklingar eller något. Men, va konstigt.

Vaknar upp och inser att jag är själv i fikarummet och klockan är halv nio. Vi har rast klockan nio och ingen har kommit än.
  Går tillbaka till kontoret med min kopp kaffe och börjar fundera på om jag kanske ska ta The nästa gång....

Pust och stön

Järnspikarns!

Ja kanske var ett grovt uttryck men fy halen!

Jag tillbringade min första kväll inne i gympahallen spelandes volleyboll igår. Senast jag stod på det där golvet var i våras. Minns inte exakt men tror det var i Maj någon gång. Var rätt peppad och såg fram emot att komma igång med lite fysisk aktivitet.

Gick väl rätt bra och det är en skön känsla att jag fysiskt känner att jag är lättare, snabbare och smidigare i kroppen. Det gör det riktigt roligt att spela när det går lätt.

Men. Idag går det inte lätt. Åt skogen vad jag är stel och öm idag. Hela kroppen känns förstörd och jag rör mig som en 100-åring med ledgångsreumatism. Och klagar kanske lika mycket oxå.
 
Att kliva upp och försöka hasa sig till toaletten för att göra moronbestyr och packa väskan inför promenaden till jobbet tog ca 30 minuter. Knyta skorna ska vi inte ens prata om. Usch....

Men vad klagar jag över? Dumheter! Ryck upp dig, det är fredagsmys och snart helg!


torsdag 13 september 2012

Hungrig.

Jobbigt.

Jag är nu av någon anledning fruktansvärt hungrig. Det känns tomt i magen och jag är HUUUUNGRIG!
Men varför då? Jag åt inte dåligt igår...? Eller?

Vattnet hjälper en aning men med stor mängd vatten in, stor mängd vatten ut.

Jaja, att jag får vara hungrig någon gång är väl inte hela världen. Men det var så påtagligt stark hunger just idag.

Får se hur närmaste timmarna blir.

onsdag 12 september 2012

Är jag klar?

Dagen har verkligen inte gjort några tvära kast utan den rullar på som vanligt.

Det här känner jag ibland är lite farligt. Att det inte händer något. Att dagarna bara passerar utan någon som helst händelse. Det blir slentriant och trist. Jag liksom väntar på att något ska hända.
  Exakt vad jag väntar på vet jag ju inte men det är på något vis någonting som borde hända.

Mitt vardagliga idag med kost och träning rullar på i sin egen takt och jag behöver inte vara lika engagerad och vaksam längre. Det är ingen kamp eller något jag behöver lägga energi på. Och jag saknar det lite.

Förut så kunde jag i timmar leta information om bästa sättet att öka förbränningen, nya träningsformer, nya dieter. Kunde snöa in mig totalt på hur jag skulle utföra vissa övningar på gymmet för att uppnå de där osynliga men ack så viktiga resultaten. Jag lade upp strategier för vad och hur jag skulle äta, vad jag skulle träna, vad jag var tvungen att köpa för kosttillskott för att nå dit jag önskade mig.
   Eftersom jag givetvis aldrig lyckades så fortsatte jag leta, läsa, utforska Internets stora kunskapsbank, läste forum, bloggar, böcker, notiser, tester, recensioner, utvärderingar, osv osv. Det tog ju aldrig slut, jag kunde lära mig mer och mer. Och motivationen att hitta något som verkligen skulle fungera för mig fick mig att fortsätta leta. Jag letade, och jag fann.

Det låter dumt, men det är ju så det känns. Jag kände igen mig i de sockerberoendes skara och jag gjorde som så många andra före mig. Och jag lyckades. Men nu då....? Vad ska jag göra nu?

Innan jag bestämde mig för att undvika socker så kom kampen med viljan och jag slet hårt med tankarna att jag ALDRIG skulle få äta socker, godis, glass, kakor, potatis, pasta, läsk, öl, ja och så vidare. Det var en sådan uppoffring för att kanske bli kvitt frosseriet och några extra kilon kring magen. Men nu är det ju ingen kamp. Det blev aldrig någon kamp. För mig blev det ingen kamp. Antagligen så överskattade jag mitt beroende och jag inställde mig på att jag hade helvetet framför mig resten av livet. Men snabbt kom jag igenom startsträckan och allt blev så lätt.

Men nu kommer nästa kamp. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra bättre? Vad ska jag göra för att prestera mer, bättre? Vad ska jag måsta göra för att lyckas...igen?

tisdag 11 september 2012

Mot oändligheten, och vidare!

Länge sedan sist. Helt klart!

Så vad har hänt? Ska försöka göra en liten resumé av senaste veckorna.

Fredagen den 24/8 gick jag på en två veckors semester som skulle innefatta en fiskeresa och en veckas älgjakt. Fiskeresan innebar några timmars tung march på kalfjället med massor av packning och bra sällskap. Någon fisk fick vi inte men det var trevligt ändå.
  Det som var lite jobbigt, och som jag hade förberett mig på var att kosten under den här veckan skulle bli konstig. Jag kunde inte hålla så hårt på min LCHF-mat eftersom vi skulle dela på matlagningen. Och så blev det. Jag åt både pasta (snabbmakaroner), bröd och annat kolhydratsrikt men bestämde mig som sagt tidigt att jag skulle låta det bero. Givetvis hade jag med mig MASSOR med egen mat och i bästa möjliga mån försökte väl jag äta så mycket fett och proteiner jag kunde. Men det var ofrånkomligt att inte äta den maten som kamraterna bjöd på.
  På lördagen 1/9 kom vi fram till bilen och svordommarna avlöste varandra över hur förbannat jobbigt det var, hur less man var, att vi aldrig skulle göra om det osv. Ja, det klassiska gnället helt enkelt. Vid den här tidpunkten var jag totalt slut i både huvud och kropp och jag hade någon timma tidigare tryck i mig 4 mjuka goa skogaholmslimpor...förbannat gott är det ju.
  Vi satte oss i bilen och stannade av på en mack för att helt enkelt skämma bort oss. Jag köpte en Loka och två rullar av centertyp. Varför? Jag ville helt enkelt.
  Efter någon timma i bilen var det dags för middag och det var pizza som hägrade. Sagt och gjort, jag beställde en pizza och en dricka.
   Vid det här laget brydde jag mig inte och jag orkade dessutom inte bry mig. Jag åt och minns fortfarande att pizzan var inte alls god. (Hur vanligt är det...?)

Men där var det slut på kolhydratsfrosseriet. Söndagen var en enkel match och jag var direkt tillbaka i tanken och medvetandet. Mitt ät-tempo med periodisk fasta återupptogs och jag såg fram emot (eller egentligen inte) en vecka med älgjakt. Fördelen med älgjakt är att det är mycket kött som både ska hanteras och tillredas så jag kände mig lugn.
  Älgjakten gick jättebra och jag blev förvånad hur enkelt det var att äta min brieost, bacon, rökt kött osv. Plus, mamma och pappa som jag inhyste mig hos under veckan ska ha en JÄTTEKRAM för att de underlättade en hel del genom att göra LCHF-mat till middagarna.
 
Men hur har det gått då? Jag kan inte sammanfatta det på annat vis än att det har gått hur bra som helst. Även om jag under några dagar åt saker som jag inte "borde" så kommer jag väldigt snabbt tillbaka till rätt spår och jag känner inga problem med abstinens eller ett ökat sug. Jo, kanske ett litet ökat sug, men helt klart hanterbart och det är ingen jättekamp för att "återfå kontrollen".

Mätbart resultat är väl kanske vägningen. Jag vägde mig senast den 10/8 och vägde då 94,8kg. En siffra jag faktiskt är riktigt nöjd med. I lördags morse innan jag åkte till älgjakten efter en natt hemma så sneglade jag på vågen och suckade djupt.
- Lika bra att ta tjuren vid hornen...

91,6kg.

WHAT!!!??

Klev upp en gång till eftersom jag trodde inte vågen och rummet var lite mörkt, jag kunde ju ha sett fel. Nä, samma siffra igen. 91,6kg. Galet!! Helt galet! Jag har alltså gått ner dryga 3 kg sedan senaste vägningen och dessutom ätit godis, bröd, pizza, dricka, pasta osv. Jag säger som hon i Viktväktarreklamen: Det känn så jädra bra! :) Jag har nu gått ner 17 kg. Hela förbannade 17 kg sedan 5/3. 17 kg på ett halvår.

Jag snedklev lite under helgen efter vägningen men jag litar på mig själv och känner mig stark i att jag vet vad jag ska göra, jag har verktygen. Och att känna ett lugn och lita på sig själv är oerhört skönt!

Så. Uppdatering, resumé och blicken frammåt! Mot oändligheten, och vidare!! (Buzz Lightyear, Toy Story)