Morgonkoppens varma vätska lägger sig tillrätta i magen och jag försöker få bort ögongruset som John Blund har tippat ner i ögonen. Förbannade John...! Men kaffet smakar som vanligt bra och min morgon verkar bli precis lika bra som alla andra semestermornar.
Torsdagar brukar vara dagen då jag låter kroppen mätas och vägas. Jag börjar inse att jag är mer fixerad vid vikten än jag försöker påskina. Det här är inget alls som jag är direkt stolt över eller som jag vill lägga tankar och fokus på. Men det är mer och mer tydligt att vikten är det "måttet" som jag har att jämföra med. Det är helt enkelt något fysiskt som jag kan jämföra med.
Det är inte första gången jag nämner det här i bloggen, men även om jag inte vill eller försöker så blir ändå vikten något som jag fastar vid. Det är det som jag använder som mått för att se hur jag mår. Det här är faktiskt rätt dumt. Och det är inget som jag egentligen tycker är sunt. Men så här är det.
Det är väl inte allt för fel ute, men det kan jag ju säga nu när jag fortsätter att gå ner i vikt. Jag vet att så fort jag hamnar på en platå eller helt enkelt går upp i vikt igen (vilket med min statistik alltid händer) så kommer jag bli frustrerad och stirra mig blint på viktkurvan och skita i hur jag faktiskt mår. Hur jag känner mig och njuta av de resultat jag faktiskt har uppnått.
Känner att det här är något som jag fortsättningsvis kommer att måsta grubbla på. Kanske det här är återigen en följd av mitt "begär" av att ha kontroll? Och att ha kontroll är ju inga problem när det går mot det positiva hållet. Vad händer när du börjar gå upp i vikt? Känner du efter hur du mår och nöjer dig där? Antagligen inte...
Som vanligt, supido!
Men till försvar så är det ju lite svårt att varje torsdag (om vi tar det som exempel) sätta mig på sängkanten och sträcka på den trötta kroppen och försöka känna efter. Känna efter om jag mår bättre eller sämre. Alltså försöka känna om jag mår bättre eller sämre sen förra torsdagen. Hur känner man det? Hur ska man lyckas få in det i någon form av graf i exel? Näää...det går ju inte :)
Därför väger man sig!! :)
Jaja, ni ser ju att jag kan ju lätt förespråka ett maniskt vägande och statistikföljande som får SCB att rodna av avundsjuka....
Jag mår bra, eller jag mår inte bra. Räcker inte det? Varför ska man hela tiden försöka må ÄNNU bättre? Mår jag ÄNNU bättre om jag går ner mer i vikt och blir lättare? Ingen aning. Men jag kan säga att jag minns mycket väl när jag vägde som lägst i vuxen ålder, och då mådde jag fruktansvärt dåligt. Riktigt, riktigt dåligt faktiskt. Men tillvägagångssättet att jag gick ner i vikt är nog det sämsta sättet att göra det på. Och där kommer kunskapen och rutinen in. Då var låg vikt på min kropp synonymt med kamp, våld, vansinne och ett psyke som kraschade dagligen. Jag mådde dåligt.
Men nu mår jag bra. Är det inte mer värt att må bra och väga några kilon mer än att väga mindre och må dåligt? Helt klart. Men om jag fortsätter gå ner i vikt och mår bra? Är inte det bättre?
Ja säg det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar