Och minivågen för miiig! (Och mig skall utläsas som Ove Sundberg i Solsidan när de ska dela på notan efter att ha ätit lunch och han tagit en måltidsdryck)
Wohoooww!!
Varför nu denna fina, fina positivitetsglädje som sprudlar ur kroppen på mig? Ja, jo det finns ju självklart en form av förklaring. Även om jag på ett vis inte alls vill att det här ska vara något som jag har prioriterat eller ens försökt att sträva efter så är det en skön bekräftelse på att jag är inne på ett bra spår. Lång mening och inget klokare blev ni eller hur? Vad är det jag pratar om?
Precis.
Jag har tidigare sagt att vikten har alltid varit ett problem. Och med en ökad vikt så är det i mitt fall då även en ökad kroppshydda och ett ökat problem, ja för mig i alla fall. Att kampen mot just vikten har varit på något vis drivande och det som gjort att jag hela tiden har försökt hitta en modell, en diet, en träningsform, kunskap, testat, provat och så vidare. Det är vikten som fått mig att fortsätta kämpa. Jag har faktiskt inte gett upp, tack vare att jag känner att jag inte är nöjd. Att något inte står rätt till, att jag vill annorlunda än min egen kropp.
Kampen mot vikten har varit det initiala.
Och faktiskt så är det även i detta fall.
Jag har hittat något som jag tror kan hjälpa mig. Jag hittar förklaringar och information om socker, och sockerberoende. Och jag känner igen mig så himla mycket. Det är precis så jag känner mig och känt mig. Jag ger det en chans och försöker att utesluta socker i största möjliga mån. LCHF-tänket blir det som jag försöker mig på en gång till men nu lyssnar jag mer på kroppen. Och faktiskt känner efter hur jag mår. Istället för att titta mig blint på vad vågen säger. Hur mår jag? Hur känner jag mig? Hur tänker jag? Hur resonerar jag?
Och nu först förstår jag och känner effekterna av att äta mindre socker.
Jag mår faktiskt så himla bra! Jag mår jättebra! Och till inläggets början: Jag går ner i vikt.
Jag går ner i vikt och jag mår jättebra! Det är inte några kilos nedgång efter svält och kolossala träningspass, löpning, styrketräning och proteinpulver som huvudföda. Det är inte järnvilja och tankar om att: "Jag MÅSTE klara det här!!" Jag mår bara bra och jag lyssnar på min kropp och hur jag känner och mår.
Resultatet känns så himla roligt. Speciellt att jag mår så himla bra är ju en fruktansvärd vinst och en bonus som jag inte trodde mig få. Men nu när jag inser att jag mår bra är huvudmålet, då är viktnedgången en bonus. Och en bra bonus. Vågen visar 99,8kg och jag är under 100kg!! Helt sjukt faktiskt! Och jag som inte ens försöker banta eller gå ner i vikt. Jag försöker förstå min egen kropp. Jag försöker lyssna på vad jag faktiskt mår bra av.
Den 5:e mars vägde jag 108,5kg. Att jag kommit under 100kg är en milstolpe som jag inte ens ville tänka på. Men jag har märkt att vikten gått ner och när jag ser att jag närmat mig har jag faktiskt inte kunnat låta bli att hoppas och drömma lite grann. Men fokus och det viktiga har varit hur jag mått.
Men jag måste erkänna att 99,8kg och under 100kg är FÖRBANNAT SKÖNT ATT SE!!! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar