onsdag 30 maj 2012

Botad?

Baka. Eller tillbaka kanske, jag är ju ingen större bakfantast.

Jahapp, och vad händer i min värld då? Ja det händer väl egentligen en hel del. Men inget som jag tycker ska flashas med på bloggen. Den här bloggen var ju mest tänkt som ett bollplank med mina egna tankar, ett forum att skriva av mig lite och sen kunna se tillbaka, alltid lika roligt :)

Om vi tittar rent krasst på det här med socker och hur den biten har gått så är jag fortfarande lite sparsamt optimistisk hur det går. För det går faktiskt riktigt bra! Jättebra känns det som i alla fall. Jag har stött på alla möjliga utmaningar, eller förut var det utmaningar, men nu är det som att de passerar med en lite oroväckande lätthet. Jag blir erbjuden det ena och det andra, det är fikabröd, godis, middag, öl, kakor och allt där emellan. Men det går så enkelt att tacka nej och jag får inte ens en gnutta problem med cravings eller tankar som att: "Ja men jag borde ju kunna unna mig lite, jag har ju varit så duktig..." Inte ens de resonemangen behöver jag brottas med.

Men varför går det så himla enkelt? Ska inte det här vara en kamp av gudalika mått? Ska jag inte måsta kriga mig genom livet, slåss för varje beslut och val? När kommer motgången? Ja för att den kommer vet jag ju! Eller?

Jag sa till min sambo för några dagar sedan att det är fortfarande lite "test"-känslor lite nu och då. Känslor och upptäckter som jag inte har haft tidigare, jag har liksom aldrig funderat och riktigt känt efter hur det känns när jag är riktigt hungrig. Att jag är hungrig för att jag faktiskt ÄR hungrig, inte för att jag är sugen. Och att jag tidigare hanterade suget som hunger. Vad jag sugen eller kanske då hungrig på riktigt så startade den där enorma jakten efter att stilla hungern, stilla suget med något, FORT!!

Jag upptäcker att jag faktiskt är hungrig, men inte sugen. Eller att jag kommer på mig själv att jag inte är hungrig när det är "matdags" när jag normalt bör äta. Jag har liksom ingen aptit. Konstig och mycket ovanlig känsla.

Men det som jag upplever lite orättvist är att jag så snabbt kommit dit jag är idag, så snabbt påkommet att jag tappat suget efter socker och kolhydrater, att jag så snabbt med lätthet klarar frestelser och bjudningar som jag tidigare kastade mig över och frossade i stora volymer. Men det känns även farligt lätt. Jag borde och vill nästan bara njuta, må bra och sluta tänka på det. Men jag vågar inte, och då kan jag heller inte njuta fullt ut över att jag inte behöver oroa mig eftersom allt jag läst och känt igen mig i som sockerberoende så är det en kronisk sjukdom som jag alltid måste vara på min vakt.

Men måste jag det? Är jag egentligen sockerberoende eller har jag aldrig testat att vara utan socker så jag bara tror jag är sockerberoende som passar in i mallen av en beroendeperson, fast egentligen bara gillade socker?

Det är svårt att slappna av och bara ropa: BOTAD!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar