Jag själv då?

Anti.

Känner mig anti helt enkelt. Det går liksom tungt, mentalt känns det jobbigt. Jag vet inte alls varför. Försöker tänka tillbaka på vad jag ätit eller gjort sista tiden. Kan inte riktigt hitta en förklaring. Men, behöver jag hitta en förklaring?

Det har gått riktigt bra hittills. Jag har utan större problem kunna styra bort bjudningar av olika slag, ätit ute på restaurang, passerat bröd och godishyllorna på ICA. Och vi ska inte tala om utmaningarna på jobbet med att vara "godisansvarig". Men det har gått bra. Riktigt bra. Har som varit peppad och det har utan svårigheter att bara låta bli. Jag har heller inget riktigt sug efter socker. Sitter och tittat på när andra äter bröd, godis, pasta osv. men det händer liksom inget. Det startar inget större sug och jag behöver inte stålsätta mig på något vis, trodde faktiskt det. Det känns bara helt naturligt och det går lätt, farligt lätt kanske...
   Man hamnar kanske i en klassisk "falsk trygghet" och utmanar suget för varje gång och dag som går, man blir övermodig helt enkelt. Och då smäller det till: WHAM!!! Sockersuget överraskar mig när jag är som svagast och jag åker dit.
  Eftersom dessa tankar börjat snurra, att jag blir bortfintad och inte är beredd gör nästan att jag är överparanoid. Tror att jag kommer utsättas för en enorm prövning för varje timma som går. Man tar ett djupt andetag och tänker: "-Nu jävlar ska jag inte äta något godis!" Och så kommer aldrig suget och jag åt inget godis. "_Nähäpp...inget sug den här gången heller..." För varje gång som suget inte kommer och jag inte behöver sitta på händerna så är det liksom lite av en besvikelse. Att jag inte får visa hur duktig jag är, hur stark jag har blivit att kunna låta bli socker. Jag får ju ingen bekräftelse tillbaka på att jag gjort något bra.

AHA!!!

Jag behöver ju för fasen BEKRÄFTELSE!! Det är där kanske skon klämmer, att jag inte får bekräftelse som ger mig lite positivitet och beröm från mig själv att jag faktiskt klarade av utmaningen och stod emot mitt sockermissbruk. Blir jag aldrig sugen eller får cravings så kan jag ju inte utnyttja min nyfunna styrka och via hur duktig jag är. Jag vill ju få beröm, bekräftelse, ryggdunk, applåder....vågen? Och nej, det är vacker att ni nu kanske tror att jag vill ha det av er. Jo, visst kan jag ta emot en liten smygande tummen upp, men det är från mig själv som jag behöver få värmen. Det är från mig själv jag behöver få applåder. Tyvärr är jag inte beroende av ert beröm, er kärlek. Inte i det här fallet. Jag tar hemskt gärna emot kärlek, tro inget annat.

Men det är jag själv som måste bevisa för mig själv att jag själv är duktig, helt själv. Hur ska jag själv tillåta mig själv att vara nöjd med mig själv när jag själv inte märker att jag är duktig och bra, helt själv? Hur ska jag se mig själv?

Någon som inte hängde med på sista meningarna? :) Inte jag heller, men det var så det lät inom mig...(hihi).

Rent allvarligt, vad och hur ska jag göra för att se att även om jag inte gör någonting alls så är det mer än tillräckligt och faktiskt helt perfekt...?