fredag 16 november 2012

Normal?

Märkligt.
Väldigt märkligt.

Varför ska det vara så förbannat svårt att göra något, som man VET med både fakta och känsla, är bra för en själv? Man VET att man inte behöver socker. Man VET att man mår så fantastiskt mycket bättre utan det. Man VET allt det här, plus att man känner det. Det är liksom både fakta och känsla i den här kunskapen.
   Men likt förbannat ska man inte kunna leva som man lär. Visst är det märkligt?

Väldigt märkligt...

Jag läste ett inlägg på www.kostradgivarna.se och kände direkt igen mig. Man har hela livet (om man bortser  från se senaste månaderna då) lyckats leva gott på den farligaste kombinationen: socker+fett. Den kombinationen där sockret drar igång insulinet som är det fettlagrande hormonet. Och så lagrar man fett, och man blir då fet. Enkelt förklarat. Det är ju så förbannat gott oxå. Och helt ovetande har man ätit detta och hamnat där man är. Jo, fet.
   Man har då med våld och vilja kämpat sig igenom olika dieter och träningspass i hopp om att man börjat det nya livet. Men nej. Självklart så det enda man gjort är att man tillfälligt satt sig på någon svältdiet och toktränat så man snudd på dött på kuppen. Eller att man har tvingat i sig någon pulverlösning för att få den där "kickstarten". Klart som fan det gör resultat, men man drömmer ändå om tiden då man är smal och ska få återgå till att äta riktig mat. Vilket man självklart gör efter ett tags kamp och man unnar sig då lite extra för det är man ju värd...eller hur? Man har ju varit så duktig och svultit sig själv till en kollosal viktnedgång på 2 kilo.

Det normala då var ju att man åt socker+fett dagligen och med alla följdproblem givetvis. Det onormala och få undantagen var att man försökte äta sunt och låta bli socker, godis, snask, kakor, läsk osv. Det var undantagsfall. Men snabbt var man tillbaka till det normala. Det normala som kändes och som dessutom samhället ansågs som normalt. Man åt det alla andra åt. (Dock allt som oftast liiiite mer än vad alla andra åt). Men man var normal.

Men vad har hänt nu då? Helt plötsligt har man lyckats ändra det normala. Det som förut var onormalt och undantagsfall är idag det normala. Och då blir naturligtvis det onormala och undantagsfallen när man äter socker, godis, kakor, etc. Normalt har blivit onormalt och viseversa.

Förbannat märkligt, faktiskt.

Men kul :)

Så kanske man inte behöver bli så förbannat och ångestfylld när man gör dessa undantagsfall. Man behöver inte känna skam när man är onormal. För den större delen av tiden är man ju normal. Man är ju inget undantagsfall. Man är normal.
   Och ännu en rolig sak är att när man nu är normal, märker man att samhället håller på att acceptera att man är normal. Man får inga dömande blickar när man petar undan potatisen, tackar nej till kanelbullen, skakar på huvudet åt godispåsen som läggs fram på bordet. När detta agerande och dessa handlingar var det onormala möttes man av dessa dömande blickar, man såg på dem att de visste att man snart skulle bli normal för man lyckades aldrig. Man skulle alldeles strax falla tillbaka i normen och bli som dem. Detta var bara ett undantag.

Men idag är normen en annan. Undantagen är helt andra och mallen för vad som är normalt har ändrats. Idag är man normal, man är accepterad.

Accepterad och normal. (äntligen)



torsdag 8 november 2012

Max

Hur svårt ska det vara?

Ja uppenbarligen omöjligt.

Jag tyckte mig vara tillbaka på banan igen och LCHF var the way to go liksom.
Det skulle igår ätas lunch och vi valde med flit att käka på Max hamburgerbar i Umeå för att där kan man ju köpa en Low Carb Burger. Nu ska inte någon komma med ett moralens finger här utan läs färdigt först. Att käka en hamburgare är ju inte direkt någon Über-LCHF-style men det var det som skulle gå snabbt och utan att behöva sitta i bilen och käka.

Nej men då håller de ju på att bygga om på Max vid E4:an och man kunde bara beställa vanliga hamburgermål. Dvs. hamburgare, bröd och strips.

Attans.

Det här med att vara en form av LCHF-följare ställer direkt till det när det handlar om att käka lunch ute.

Nej tacka vet jag att käka lunchbuffe när man får plocka sin egen talrik och sen fylla den med sallad och grönsaker...

Så tummen ner för Max. (Och jag vet, de bygger om.....)


tisdag 6 november 2012

Back, for now

Kroppen och knoppen har fått sig ett enormt uppvaknande och jag har hittills kommit tillbaka på banan rejält.

Skönt.
Förbannat skönt faktiskt.

Måndagen börjades med ett pass simning innan jobbet. En lagom dag på jobbet och en rejäl älgskav till middag.

Tisdagen har hittills inneburit ett hyfsat pass på gymmet och kroppen har protesterat varje minut.

Men jag har tränat!! Och på något vis har jag försökt att hitta tillbaka till den där bra känslan som jag så brutalt fått veta att jag behöver för att kunna fortsätta på den rätta vägen.

Har ett kärt återseende ikväll och ser fram emot det enormt mycket!!


Hey ho, let´s go!


måndag 5 november 2012

Ågren.

Måndag.

Denna nya dag.

Nu ska här en bekännelse äga rum. Jag behöver lätta mitt tyngda hjärta.

Ett återfall av episka proportioner har ägt rum senaste veckan. Allt började med att jag ställde mig på vågen fredagen den 26/10. Den visade fantastiska 90,3 kg och jag närmade mig mitt senaste mål att komma under 90kg. Där släppte jag garden rejält och gick i något lyckorus och släppte alla spärrar.
  Helgen som följde blev riktigt trevlig med ett kärt besök av goda vänner. Det dracks öl, åts godis, chips, ostkrokar, bröd osv. Veckan som följde så klev jag rejält över och åt godis på jobbet ur den där förrädiska godislådan jag fyllt på med jämna mellanrum. Skammen slog ner mig och jag fortsatte äta godis under veckan.

Gott & Blandat, Toffifee, kexcoklad, Yankeybar, bröd, öl, godis....hela veckan. Ja inte öl då men allt annat.

Sambon åkte iväg i onsdags förra veckan så jag har haft fritt fram att rasera hela livet på några små dagar. Helt galet.

Varför blir det såhär?
Varför låter jag det bli så fruktansvärt mycket innan jag sätter stopp?

Är det en klassisk underskattning av mina problem och en överskattning på min egen förmåga?

Jag har försökt att resonera med mig själv fler gånger under veckan och pratat högt till mig själv att:
"-GÖR DET INTE!!! SLUTA ÄTA GODIS!!"

Lönlöst.

Hela mitt väsen sitter ihopkrupen i ena hörnet och ser hur jag våldför mig på mig själv. Hur begäret tar över och hånskrattar åt mina fruktlösa försökt att hindra mig själv. För varje tugga så försvinner kraften att orka sätta emot. Varje tugga trycker ner mig djupare och djupare i skammen och tillslut är jag helt borta.

Jag finns inte mer.
Jag vill inte, men kan inte stå emot. Jag kan inte.

Jag som var så stark. Så glad och stolt över vad jag åstadkommit. En riktig bedrift. En bedrift som raserades på en vecka.

Usch.




onsdag 24 oktober 2012

Nytändningsträning

JO jag vet.

Det skrivs lite och ingenting här nuförtiden.

Och varför inte det?
Mja, jag vet inte. Det är någon form av stiltje och jag har liksom inte haft någon riktig lust att skriva. Det händer inte så mycket, tycker jag i alla fall. Men inget av vikt.

Några snedsteg, lite återfall, bra dagar, bättre dagar och en förkylning som har släppt sitt grepp. Men på det stora hela så känns det bara fint.
  Har denna vecka lyckats träna lite oxå, simmning för att vara exakt. Har alltid gillat att vara i vatten och simmning kräver så lite. Lite kläder, lite utrustning (förutom flytkuddarna på ryggen...) och sen en bassäng. Och skönt är det oxå! Så jag har simmat två gånger denna vecka och går allt som det ska så blir det en till gång på fredag. Simmar nämligen innan jobbet. Precis som med styrketräningen så ger jag mig iväg tidigt och jag är i vattnet innan 06.00 och med lite samåkning från simhallen så är jag på jobbet innan 07.00. Perfekt!

Mindre perfekt är ju den här arbetsplatsen om man ser det från min sida som sockermissbrukare. Detta är vad som står i vårt lunchrum...och det är jag som har delansvar att köpa in godiset, räkna kassa, sätta upp information kring alla sötsaker...snacka om fel person på helt fel plats.



Någon annan som hört talas om "Attack choklad"?

Inte då jag. (Den kan man köpa in den här lådan för 5:-/st....illa)

Attans...lön i morgon. Måste göra mig av med pengarna så det inte blir Chokladattack!

torsdag 18 oktober 2012

Update, snörvel...

Snörvel...

Snörvel och sen så en megasnörvel till.

Förkylningen har fastnat ordentligt och jag har minskat ner på allt som heter fysisk aktivitet. Ingen träning, inga längre promenader och inga krav på att nå några former av resultat. Känner mig dessutom lite under isen och sådär smått omotiverad att göra något alls faktiskt. En klassisk förkylning kanske man kan kalla det :)

Jag har inte gjort några försök till att förkovra mig i texter, bloggar, undersäkningar, filmklipp eller annat för att hitta en motivation utan jag har bara trappat ner och väntar på att bli frisk.

Egentligen så har de senaste veckorna gått bra, eller när jag tänker efter så är det inte alls så. Men lite bra har det gått.
Har varit duktig när jag har behövt och mina vänner och familj har sett mig bemästra två helger efter varandra där fika, kakor, bullar och inte minst tårtor i alla de olika former har ställt framför mig. Jag har utan någon kamp av något slag kunnat avstyra och struntat i att börja resonera med mig själv om jag ska eller inte ska äta det där söta, goda, fluffiga och underbara. Jag har vetat redan i god tid innan jag stått framför utmaningarna att de skulle komma och jag har då bestämt mig. Så enkelt var det.
   Jag bestämde att jag inte skulle äta och jag åt inte. Visst åt jag men det jag åt var ren och skär LCHF-mat. Ost, gräddstuvad viltskav, frökex osv. Jag var så duktig så. Och inte behöver jag försöka mig på någon form av motivering till omgivningen heller. Ingen frågade, och ingen verkade bry sig. Och för en gång skull var det skönt.
   Men tycker att det är så mer och mer nu. Jag gör mina val, förväntar mig ingen större nyfikenhet från omgivningen varför jag inte smakar eller äter ur allt som bjuds, och nyfikenheten kanske finns men ingen frågar. I alla fall inte i större samlingar ändå. Och jag utmanar heller inte och skriker högljutt:

Kolla!!
Jag äter ingen tårta!
Jag är inte sugen!!
Avundsjuka va!!?
Vill ni veta varför? Va? Vill ni det??

Jag är sockermissbrukare och knarkar socker!!!

Nä. Precis, det vore ju dumt. Så jag gör så lite väsen som möjligt och håller mig på min kant med mina torra frökex....mums...

Men vad få vet är att efter att jag lyckats överkomma sista tårtutmaningen och lämna festligheterna med flaggan i topp så stod jag inte emot Sug och frossade i mig pizza, läsk, lösviktsgodis och ostkrokar. I stora mängder. Jag åt mig kräkmätt på socker igen. Och jag kommer göra det igen. Och igen, och kanske igen. Men förhoppningsvis kan jag en dag besegra Sug och inte bli en återfallsförbrytare.

Borde vara straffbart att misshandla sig själv.

tisdag 9 oktober 2012

Eat me...

Tisdag.

Lovely day!

Regnet öser ner, det är 3 grader ute, kroppen känns överkörd efter gympasset igår, OCH!!! Halsen håller på att sätta igen och jag kommer bli förkyld. Why God do you hate ME!! WHY!!!?




Det här är ett sådant där ypperligt tillfälle att man lägger allt sunt förnuft åt sidan. Allt man vill och kämpar för kan utan att blinka bli förstört och man skiter i allt. Man kliver in i dimman och hälsar de gamla vännerna Ångest och Skam välkomna att festa på min existens.

Äh, jag orkar eller vill för den delen inte skriva mer. Jag är alldeles tom.



fredag 5 oktober 2012

Wohow!

Wohoooo!!

Ni som inte ser det fantastiska i det här så ska jag gladeligen förklara.

Ja, egentligen är det väl två saker som kan få ett litet woho.

Först och främst är det att min eminenta och lilla dagbok i form av denna blogg har lyckats med bedriften att nu har passerat 1000 sidvisningar! :) coolt är det så inni bombens!
  Och nej, mina egna besök räknas inte, det har jag plockat bort under inställningarna så försök inte.
Nej men det känns ju kul! Fast 1000 besök med typ 6 kommentarer är ju halvdåliga procent iofs...? Nepp ska inte låta det förminska glädjen över alla besök!

Den andra saken att ge en lite woho är att som säkert många av oss vet så var gårdagen en mycket speciell dag. Kanelbullens dag. För det första måste det ju vara en marknadsföringsfullträff att lyckas inpränta i alla svenskar att det ska finnas en dag som heter kanelbullens dag...faktiskt helt galet bra marknadsfört.
   Men vad skiljer denna dag från fettisdag, torsdagen med pannkaka och ärtsoppa, julgröt, kexchoklad-, sweitzernöt-, baguett-, hallonbåt- och inte att förglömma frossardagen....ja inget alls. Och de är alla ännu en ypperlig möjlighet för mig att hamna i ännu en diskussion om varför jag är den mest storbjudna jävla osympatiska tackanejtillkanelbullemänniskan i världen!!??

Jamen jag vill ju för halen inte ha någon förbannade nybakt kanelbulle!!! Sluta stoppa in den i näsan på mig!!

Don´t mess with the bull if you can´t handle the horns!!

Kan man kväva någon med kanelbullar?
Nja...men med bulldeg så borde det gå!

Men vad hände nu? Jag skulle ju wohoa denna fina dagen.

Och då gör jag det!!  WOHOOOWW!!  

tisdag 2 oktober 2012

Idiot.

....tisdag?

Satansdagen?
Armageddon?

Den som lever får se.

Jag har ännu inte kunnat känna efter riktigt eftersom jag försöker få ordning på min sargade kropp. Gjorde en idiotisk grej i morse och sprang till gymmet, tränade stenhårt och sprang till jobbet.


Blä.
Dubbelblä.
Dubbelbubbelbläblä...

Varför kan man inte göra något lite lagom? Varför ska man göra något för första gången och göra det med samma intensitet som Göra Kropp? Jag har ingen kondis, är otränad och dessutom har jag ingen kondis. Varför får jag för mig att jag som inte har någon kondis ska springa till gymmet och sen springa till jobbet? Och nu är jag inte ute efter några vänliga ryggdunkar med peppande kommentarer som:
- Men guuuuu va du ä duktig!!
- Shit vad du är hurtig!
- Wow, du är ju hur duktig som helst!

Jag är en idiot. Om än en idiot som försöker så är jag en idiot.

Idiot.

Det enda som jag hittills kan se som en positiv sak är att tisdagen verkar bli som alla andra tisdagar. Skönt att inget ändrat sig där i alla fall...

måndag 1 oktober 2012

Upp igen!!

Underbart!

Se så fantastiskt omedveten man är om vad som ramlar framför en när man behöver det!

Läs inlägget jag har länkat till. Än en gång skriver andra bättre än jag någonsin skulle klara av och samtidigt är det så rätt. http://www.kostradgivarna.se/2012/09/vad-kan-jag-som-sockerberonde-ata/

Då fortsätter vi!



Återigen en återfallsförbrytare

Ja vad ska man säga en dag som denna?

Återfall, snedkliv, syndat...?

Jag gjorde det, jag köpte godis och jag åt.
Så, nu var det sagt.

Tanken satte sig under eftermiddagen och jag la mig ner och lät den ta mig. Jag gjorde inte ens motstånd. Jag försökte inte ens peppa upp mig och ta strid och försöka stå emot. Nej, jag blev ett klart offer över att jag är fast i missbruket och jag bla, bla bla....

Klart besviken idag.

Och klart besviken igår under tiden jag åt. Och om jag då i alla fall kunde ha njutit av det jag åt. Nä, jag ville bara få i mig allt godis så fort som det bara gick för att det skulle vara över desto snabbare. Ville komma förbi mörkret och lägga det bakom mig.

Och idag är en ny dag.
Gårdagen var igår och jag gjorde det. Helt klart. Jag planerade, jag förberedde allt, jag utförde och jag fick ångest. Jepp, en trevlig söndagsväll helt enkelt.

Hycklare.

fredag 28 september 2012

Kill me now!

Allvarligt!?
Jag menar: ALLVARLIGT!!!?

Vad är det för fel på min förbannade arbetsplats?
Vad skiljer denna så fruktansvärt i mina ögon från andras?
Är det kanske såhär på alla andras jobb oxå?
Gör jag en höna av en fjäder?
Är det en storm i ett vattenglas?

VA!!??

Jag menar vad är det med de här förbannade jävla slisksockerhelvetestårtorna!? Min arbetsplats måste ju för  fan vara den mest tårtförbrukande arbetsplatsen i hela jävla EU!? Borde man inte kunna göra en anmälan hos polisen eller nåt? Kan man verkligen få hålla på såhär utan att stå till svars för sina handlingar? Langning av sprit, försäljning av knark, häleri och likande agerande är ju straffbart. Borde det inte vara straffbart att ha tårta var ända jävla fredag? Och två stycken dessutom....

Jag blir så förbannad!!!!

Här försöker man ju tillnycktra från det som jag tror är det vanligaste missbruket av alla kategorier. Och det missbruket som man ständigt måste försöka hantera bland oförstående pulverhjärnor givetvis. Man lever nyktert med våld och vita knogar och man måste ständigt, ständigt vara på sin vakt. Man väljer rätt gång på ICA för att slippa stå och titta på Marabouhyllan, man äter sig kräkmätt på bacon och ägg för att kunna med smulor i skägget bevisa för svärmor att jag är mätt för jag har nytt ätit. Man måste köra via grannkommunen när vinden från Frasses ligger på från fel håll. Man måste lära sig att nynna ringsignalen på mobilen utan att röra på läpparna för att kunna simulera att telefonen ringer när man blir erbjuden en enda lite kaka.
  Men då när garden är nere, man är totalt utpumpad av den dagliga kampen och man glädjer sig åt att få tillbringa några ynkliga minuter med arbetskollegorna i lunchrummet på fikarasten. Nej men då står de där...de två titanerna av tårtor och stirrar på en. "Ät mig!!! ÄT MIG!!!" skriker de åt en.

Ja fi fan. Tisdagen börjar likna skogspromenader och ettans mutiplikationstabell i jämförelse med förbannade naturkatastrofstårtfredagen!!



Morgonpigg?

Och god morgon.

Fredag. Det här sista hindret innan man får andas ut i ledighet. Ska bli skönt.

Var på en dryg timmes volleyboll igår kväll och det går bättre och bättre. Fortfarande lite roligt att upptäcka att jag rör mig smidigare och snabbare än på mycket länge.
  Dock var det lite av en chansning och ett test att kliva upp 05.15 i morse, precis som andra mornar egentligen men denna morgon för att gå till gymmet. NOLL pepp och jag ville verkligen fortsätta sova när väckaren ringde...

Jag förberedde innan jag gick i säng så jag bara skulle behöva blanda en shake och sedan klä på mig så skulle jag vara iväg. En rask 15 minuters promenad och jag står redo bakom skivstängerna 05.45. :)

Tränade i måndags och träningsvärken har suttit i även i morse men klart hanterbart. Jag tog det medvetet lite lugnt i måndags så det inte skulle bli olidligt under veckan. Och volleybollen igår kändes inte av så mycket, lite i axlar och ryggen.
   Ökade tyngden idag och försökte köra i ett lite högre tempo mellan seten. Gick rätt bra tyckte jag ändå. Men peppen och motivationen är inte alls där, än.

Och så en 30 minuters promenad till jobbet.

Trevligt att gå genom torget (om än jättelitet så är det ett torg i stan) och marknadsknallarna har börjat ställa fram sina varor, packar upp och hälsar glatt 06.30 på morgonen :)

Så nu är det en bra dag, vi får se i morgon och i helgen vad kroppen säger men det blir som det blir

torsdag 27 september 2012

Tacka övervikten!!

Har tänkt på en sak i morse när ja gick till jobbet i spöregnet...
Skitväder för övrigt, helt värdelöst faktiskt.

Men det var inte det jag funderade på.

Det här med att jag hela livet, utan att egentligen förstå det, har jag kämpat mot mitt sockermissbruk, överätandet och frossandet. Jag har testat ditt och datt för att hitta den förlösande faktorn och mitt eget halleluja-moment. Och jag misslyckades. Min kamp och mitt driv att hela tiden försöka hitta vad som var felet och sen fixa det hjälptes av att jag var överviktig. Jag ville inte vara överviktig och ville banta helt enkelt. Och därför testade jag mig fram genom otalig dieter, shakes, måltidsbars, sallader, träningsformer mm. Köpte till och med några TV-shop produkter: EZ-crunch tex. Ni vet den där blå plastsaken med gummiband man klämde fast mellan knäna och skulle trycka ihop som en hoppstylta... Köpte även det där batteridrivna "träningsbältet" som skickade ström genom magmusklerna. Allt i en förhoppning om att: "Nu banne mig ska jag få bli smal!" Men samma besvikelse varje gång, och samma nedvärderande utvärdering över hur dålig karaktär man hade. Varför kunde inte jag klara av att gå ner i vikt?

Kampen och viljan att lyckas måste jag säga är idag min "räddning". Min olycka över att vara överviktig har lett mig till att fortsätta leta, fortsätta hoppas och fortsätta utbilda mig för att EN DAG LYCKAS GÅ NER I VIKT!!!

Ja ni ser, inte fan bryr jag mig om att jag mår bättre. Huvudsaken är att jag går ner i vikt! ;)

För att återgå:
Det jag menar lite är att jag som varit överviktig och velat banta hela mitt medvetna liv har haft en extra morot i att leta mig ett fungerande förhållande till mat. Jag har kunnat drömma mig bort till det slanka, lätta, vältränade resultatet och inte givit upp den drömmen. Så ska jag förenkla det här rejält så skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka mina mjuka former för hjälpen! :) Konstigt va?

Men om jag kunnat tacka mina trivselkilon och övervikt för att jag i dag mår kanonbra och gått ner dessa kilon så vet jag att det finns MASSOR med människor som inte har övervikten till hjälp. Jag har alltid motionerat och tränat mer än de flesta, just för att inte riskera att gå upp i vikt men givetvis även för att tro att jag skulle kunna gå ner vikt om jag tränade och motionerade. Även om vikten aldrig gick ner hur mycket jag än tränade så höll jag kroppen i trim och hade en bra hälsa. Även om jag var överviktig.

Men alla människor som har ett skadligt förhållande till mat och socker och mår dåligt av det, men har ingen övervikt. Var ska de hitta sin motivation? Många gör det säkert tillslut, men det har ingen hjälp av sin övervikt.

Sen att det är samtidigt lite tragiskt att den starka viljan att gå ner i vikt och anledningen till att man just har den starka vilja är en komplex fråga. Är det samhället, vännerna, världen som säger att du måste gå ner i vikt för då blir allt bättre...?




onsdag 26 september 2012

Kolhydraterna bär skulden!

Puh!

Onsdag. Jag överlevde gårdagen utan allt för stora våndor när dagen gick mot sitt slut.

Idag så stod jag över ett besök på gymmet. Kroppen är fortfarande rejält öm och stel. Det hade inte blivit något bra och konstruktiv av att gå dit i morse. I morgon är det volleyboll så vi får se vad fredagen har att erbjuda.

Jag tänkte tipsa om ett inlägg på KRG (www.kostradgivarna.se). Där har veckans gästbloggare Anna-Maria Johansson gjort ett bra inlägg http://www.kostradgivarna.se/2012/09/skyll-overatningen-pa-kolhydraterna/

Jag gillar det inlägget! :)

Jag som har kämpat så länge jag kan minnas mot överätande, frosseri, matmisbruk osv. tar det här till mig direkt. Med vad jag vet idag och vad jag förstått så känns det bra att få läsa ett sådant inlägg och känna att det stämmer på mig. Att jag alltid överätit är något jag insåg och började aktivt ta tag i kring 2001-2002 någonstans. Insikten sa att något var rejält galet och jag tog kontakt med sjukvården. Eftersom jag själv kände att det var mat och just mitt förhållande till mat som var den "stora boven" så försökte jag få hjälp att förstå. Tyvärr så var mina kontakter med vården inget vidare utan jag bemöttes med alla andra olika teorier och fick veta att jag troligtvis hade problem hemma, inte fick tillräckligt med kärlek, höll alla i min omgivning på avstånd osv. Gick inte direkt ut med ett leende efter varje session...

Kampen har därför pågått länge, väldigt länge, för att hitta en förklaring. En förståelse för mig själv, varför jag gör som jag gör. Varför jag alltid misslyckas. Varför jag inte kan hantera mat.

Men tack vare vad jag vet idag och erkänner så är sockret, kolhydraterna  mina fiender och de har tyngt mig, alltid. Jag är sockerkänslig, har ett skadligt förhållande med kolhydrater och missbrukar dem. Jag älskar dem och kan inte hantera den kärleken. Jag är förblindad av dess underbara godhet. Men blir gång på gång förrådd och sviken av dem. Jag vet att de inte är bra för mig, men jag älskar dem så. Kan inte släppa dem, jag behöver dem.

Eller?



tisdag 25 september 2012

Dagen före tisdagsfrossa

Blä.
Usch.
Jämmer och elände.

Det är satansdagen....tisdag.

Jag tror jag tjuvstartade den här förbannade dagen redan igår. Familjen var bortrest och jag skulle ha huset helt för mig själv. Jag fick information från sambon att det var inte planerat någon middag så inget var upptinat eller förberett när jag skulle komma hem från jobbet.
   Precis där började tanken att mala i huvudet. "Vad ska jag äta till middag?"

Ska jag göra en omelett? Ska jag kanske gå förbi ICA och köpa något enkelt?

Hamburgare!! Hamburgare och oopsies ska det bli. Med ost, avokado, bacon, ägg mm. Mums! Jag bakar oopsies och steker hamburgare som jag köper på ICA. Middagen is fixed! :)

ICA? Jag ska gå på ICA, är helt ensam ikväll....? Kanske köpa lite bär...?

Och där var jag fast. Så fort gick det, tog väl typ 10 sekunder att gå från middagstankar till att planera in en frossarkväll i min ensamhet. Lovely...

Och vad hände? Jo jag gick på ICA, köpte hamburgare, rimmat stekfläsk, creme fraiche (eller hur fan det stavas) och sen så var det bären oxå. Hallon och björnbär fick det bli. Spelade inte så stor roll, jag skulle ändå inte njuta av dem utan bara äta upp dem. Sambon hade hittat ett recept på någon typ av LCHF-glass med bär. Och den är fantastiskt god!! Och det var den jag skulle göra. Och den här gången behövde jag inte dela med någon annan utan allt skulle jag få äta upp själv. Förbannat....

Visst gjorde jag hamburgare, dock inga oopsies.

Och visst gjorde jag LCHF-glass med hallon och björbär. Och visst år jag upp allt själv. Och visst blev jag kräkmätt, ont i magen och en ångestsmäll som sitter kvar än.

PLUS!!! Det är satansdagen.

FUUUUUCKKKKK!!!!


måndag 24 september 2012

Träningsmåndag

Idag måndag 24/9 -12 så har jag lyckats övertala kroppen att försöka njuta av lite styrketräning...

Det har väl gått isådär att peppa kroppen när väckaren ringer 05.15 en måndagsmorgon.... :) Men det finns inga genvägar här och jag vet att om jag tar mig iväg och tränar så kommer jag att må bättre efteråt. Och det gjorde jag ju :)

Jag hade förberett mig igår och packat väskan så jag behövde bara blanda ihop en shake och sen ta raska steg ner på gymmet. Det tog ca 15minuter att gå ner till gymmet och byta om. Det blev som jag hade bestämt ett lugn och sansat pass och jag siktade in mig på teknik.
   Jag har haft lite känningar under ett års tid i ryggslutet så försökte tänka på hållning och teknik.
Marklyft, bicepcurl, plankan, militärpress, liggande hantelpress, sittande rodd i maskin och tricepsrep. Det fick vara startskottet på vad jag hoppas kan bli en nystart med träning i vinter. Passet tog ca 40minuter och efter ombyte blev det rask promenad på 30 minuter till jobbet.
  Jag följer fortfarande periodisk fasta och det går utmärkt att träna utan att äta, varken före eller efter gymmet. Jag äter 12.00 vid lunchen på jobbet, då bryter jag fastan. Och för mig, utan problem med hunger eller återhämtning.

Men vad som nu är riktigt skönt är att jag gjorde det! Jag klev upp, tränade och gillade det! :) Det bådar gott inför onsdag som blir nästa pass. OM nu kroppen förstår allvaret och inte bryter ihop fullständigt...

Under helgen om var så blev det hemmagjord pizza till middag i lördags. Vi var hemma hos min familj som är  lite insatta i att vi försöker äta mindre kolhydrater. Sambon gjorde 2 st pizzabottnar av LCHF-modell och familjen gjorde en pizza av "vanlig" modell med komprimerad deg (om ni förstår vad jag menar?) Efter att ha smakat på vår LCHF-pizza blev resultatet av provsmakningen att vår pizza var godare. :) Det kom även fram att tidigare hade de testat göra tunnpannkaka av LCHF-recept och även dem var godare än traditionella pannkakor. Så varför ska man ens äta traditionella tunnpannkakor? LCHF-pannkakor är både godare klokare! :) Ja i mitt tycke i alla fall, men kanske även i andras tycke.


onsdag 19 september 2012

Ordbajseri...

Då var det "lillördag"!

Gårdagen var som bekant djävulsdagen och den ändrade inte skepnad, förrän efter lunch.
För första gången i mannaminne så har tisdagen medfört något gott.

Vad det är som så radikalt klev utanför tisdagsnormen håller jag lite för mig själv, men det är inget som är kost eller hälsorelaterat. Utan har mer privat betydelse. Givetvis kan man aldrig utesluta att saker och ting hänger ihop men vad slutprodukten blir får vi se.

I övrigt så går det bara bra. Jag har lyckats få lite kontinuitet i att gå till och från jobbet och kroppen börjar ge med sig. Det blir tidiga mornar men det har jag inga problem med. Jag kliver upp 05.30 och eftersom jag inte äter frukost utan packa ryggsäcken och bege mig iväg så är jag ute genom dörren en kvart senare.
   Jag har en rutt på 5 km som jag i rask takt promenerar och är på jobbet ca 50 minuter senare. Där tas den en rejäl kopp kaffe och lite småprat för att låta kroppen varva ner och sen tar jag en dusch så jag är redo för arbete vid 07.00.

Just den här lilla "rutinen" att gå till jobbet kan för den som läser detta verka jobbig och överambitiös. Visst det kanske den är, att gå 1 mil om dagen när jag skulle kunna gå 4 km i stället, vilket är närmaste vägen, är kanske onödigt. Men jag trivs med det och jag kommer igång på morgonen. Hoppas jag kan fortsätta och kanske i framtiden övergå till någon löpning eller styrketräning oxå. Är som lite småsugen att komma igång med lite mer träning.

Tidigare tränade jag betydligt mer och det var en nödvändighet för att bibehålla vikten. Men med facit i hand så gick jag oftast upp i vikt. Jag tränade egentligen riktigt, riktigt mycket. Men utan någon egentlig vinning. Eftersom min kosthållning var så katastrofalt fel så kämpade jag med all träning i en uppförsbacke som jag själv skapade. Visst kunde jag gå ner ett kilo eller två med ren ock skär tjurskallighet och våld, men den vikten var tillbaka vid första uppehåll på någon dag av träning. Och så höll det på, jämt...

Att jag nu lyckats utan någon egentlig ansträngning eller vad jag kan se större uppoffring, gå ner 17 kg sedan i mars känns nästan overkligt. Jag har inte tränat aktivt över huvudtaget fram till förra veckan då jag började gå till jobbet. Visst har jag tagit cykeln någon gång till jobbet, men för det mesta har det varit bilen. Men trots det så har vikten stadigt gått ner och den stora förändringen är att jag dragit ner på att äta socker....

Låter enkelt, är enkelt. Även om man kan göra det betydligt mer invecklat än så om man tittar på vad som är socker och vad som blir socker i kroppen. Men vi ska inte krångla till det. Jag har ätit mindre socker. Punkt.

fredag 14 september 2012

Kommentarstrul

Och så ett tredje inlägg denna finfina fredag! :)

Det har kommit till min kännedom utav en av mina fantastiska följeslagare att det inte går att kommentera denna blogg om man inte har någon form av "registrering" på lite olika sidor.

Jag hoppas nu att det problemet skall vara löst och att ni frispråkiga individer tar tillfället i akt och skriver in en kommentar eller så.

Observera noggrant att jag inte gör denna åtgärd för att jag är en attentionwhore... ;)

Så. Åter till fredagskvällen!

Fikaproblem

Nu är den där igen.

Kliver lite ostadigt (följd av otränade volleybollben) in i fikarummet på jobbet. Kaffe är vad jag hade tänkt mig. Noterar något i ögonvrån som bryter av den annars så släta ytan på ett av borden rakt fram. Försöker göra mig en uppfattning i huvudet vad det var jag såg medan jag med ryggen mot bordet går mot min väntande plats i kön till kaffeautomaten.
"Såg jag rätt?"
"Kan det vara det min hjärna säger att jag har sett under den bråkdelen av sekund som min blick passerade genom fikarummet? "
   Jag vänder mig om förutbestämd att ta en titt till på vad som låg på bordet.

...

HÄLVÄTÄ!!!!

Vad är det mina ögon landar på!? Men tror du inte på fan att det är två hemmajävlagjorda prinsesstårsasatanstårtor!!! På fredagsmysdagen!?
   Någon överambitionsmänniska har alltså slavat fram två stycken hemmagjorda prinsesstårtor, en vit och en grön. Och ställt dem mitt i fikarummet. Jo, det är så sant så.

Dilema: Hur fan ska jag göra nu?
   Tankarna rusar genom huvudet och alla möjliga olika räddningar för den här situationen dyker upp. Fejka plötslig spädbarnsdöd? Tvinga fram en blöt fläck på framsidan jeansen? Simulera ett psykbrytanfall och spotta på alla inom avstånd av saliv? What!!? Hur gör jag?
   Någon har ju fyllt 30 år, arbetat häcken av sig för att bjuda oss på tårta såhär på fredagsfikat och jag kommer att måsta tacka nej. Men med vilken anledning? Här går det ju inte att bara sluddra ur sig:
"- Nej jag är inte sugen, jag passar."
Det går absolut inte för sig. Jag måste ha en orsak, en förbannat bra orsak för att inte vända hela skaran av tårtstoppande munnar med frågande blickar mot mig när jag skymfar hemmabagaren, och kanske hemmabagarens hemmafru! Ännu värre!!

Nu snart är det min tur, kaffet porlar ner i koppen och jag har tårtorna inom 50cm från mig, rakt bakom mig. OM jag vänder mig om så är jag precis vid tårtorna. Åh....
   Jag skakar våldsamt med kaffekoppen när jag lyfter den ur kaffemaskinen från JobMeal. Utan att vända mig om tar jag två långa, subtila steg till vänster och öppnar kylskåpet. Har ju inget i kylskåpet, men det vet ju ingen om. Stänger kylskåpsdörren och tar ännu ett kliv till vänster, fortfarande med ryggen mot tårtorna. Vänder mig mjukt mot vänster och med blixtens hastighet sätter jag mig vid bordet och lossas som ingenting.

Och det funkar....
Inte ett ljud från någon. Ingen som frågar varför inte jag ska äta en tårtbit, ingen som sneglar. Inga harklingar eller något. Men, va konstigt.

Vaknar upp och inser att jag är själv i fikarummet och klockan är halv nio. Vi har rast klockan nio och ingen har kommit än.
  Går tillbaka till kontoret med min kopp kaffe och börjar fundera på om jag kanske ska ta The nästa gång....

Pust och stön

Järnspikarns!

Ja kanske var ett grovt uttryck men fy halen!

Jag tillbringade min första kväll inne i gympahallen spelandes volleyboll igår. Senast jag stod på det där golvet var i våras. Minns inte exakt men tror det var i Maj någon gång. Var rätt peppad och såg fram emot att komma igång med lite fysisk aktivitet.

Gick väl rätt bra och det är en skön känsla att jag fysiskt känner att jag är lättare, snabbare och smidigare i kroppen. Det gör det riktigt roligt att spela när det går lätt.

Men. Idag går det inte lätt. Åt skogen vad jag är stel och öm idag. Hela kroppen känns förstörd och jag rör mig som en 100-åring med ledgångsreumatism. Och klagar kanske lika mycket oxå.
 
Att kliva upp och försöka hasa sig till toaletten för att göra moronbestyr och packa väskan inför promenaden till jobbet tog ca 30 minuter. Knyta skorna ska vi inte ens prata om. Usch....

Men vad klagar jag över? Dumheter! Ryck upp dig, det är fredagsmys och snart helg!


torsdag 13 september 2012

Hungrig.

Jobbigt.

Jag är nu av någon anledning fruktansvärt hungrig. Det känns tomt i magen och jag är HUUUUNGRIG!
Men varför då? Jag åt inte dåligt igår...? Eller?

Vattnet hjälper en aning men med stor mängd vatten in, stor mängd vatten ut.

Jaja, att jag får vara hungrig någon gång är väl inte hela världen. Men det var så påtagligt stark hunger just idag.

Får se hur närmaste timmarna blir.

onsdag 12 september 2012

Är jag klar?

Dagen har verkligen inte gjort några tvära kast utan den rullar på som vanligt.

Det här känner jag ibland är lite farligt. Att det inte händer något. Att dagarna bara passerar utan någon som helst händelse. Det blir slentriant och trist. Jag liksom väntar på att något ska hända.
  Exakt vad jag väntar på vet jag ju inte men det är på något vis någonting som borde hända.

Mitt vardagliga idag med kost och träning rullar på i sin egen takt och jag behöver inte vara lika engagerad och vaksam längre. Det är ingen kamp eller något jag behöver lägga energi på. Och jag saknar det lite.

Förut så kunde jag i timmar leta information om bästa sättet att öka förbränningen, nya träningsformer, nya dieter. Kunde snöa in mig totalt på hur jag skulle utföra vissa övningar på gymmet för att uppnå de där osynliga men ack så viktiga resultaten. Jag lade upp strategier för vad och hur jag skulle äta, vad jag skulle träna, vad jag var tvungen att köpa för kosttillskott för att nå dit jag önskade mig.
   Eftersom jag givetvis aldrig lyckades så fortsatte jag leta, läsa, utforska Internets stora kunskapsbank, läste forum, bloggar, böcker, notiser, tester, recensioner, utvärderingar, osv osv. Det tog ju aldrig slut, jag kunde lära mig mer och mer. Och motivationen att hitta något som verkligen skulle fungera för mig fick mig att fortsätta leta. Jag letade, och jag fann.

Det låter dumt, men det är ju så det känns. Jag kände igen mig i de sockerberoendes skara och jag gjorde som så många andra före mig. Och jag lyckades. Men nu då....? Vad ska jag göra nu?

Innan jag bestämde mig för att undvika socker så kom kampen med viljan och jag slet hårt med tankarna att jag ALDRIG skulle få äta socker, godis, glass, kakor, potatis, pasta, läsk, öl, ja och så vidare. Det var en sådan uppoffring för att kanske bli kvitt frosseriet och några extra kilon kring magen. Men nu är det ju ingen kamp. Det blev aldrig någon kamp. För mig blev det ingen kamp. Antagligen så överskattade jag mitt beroende och jag inställde mig på att jag hade helvetet framför mig resten av livet. Men snabbt kom jag igenom startsträckan och allt blev så lätt.

Men nu kommer nästa kamp. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra bättre? Vad ska jag göra för att prestera mer, bättre? Vad ska jag måsta göra för att lyckas...igen?

tisdag 11 september 2012

Mot oändligheten, och vidare!

Länge sedan sist. Helt klart!

Så vad har hänt? Ska försöka göra en liten resumé av senaste veckorna.

Fredagen den 24/8 gick jag på en två veckors semester som skulle innefatta en fiskeresa och en veckas älgjakt. Fiskeresan innebar några timmars tung march på kalfjället med massor av packning och bra sällskap. Någon fisk fick vi inte men det var trevligt ändå.
  Det som var lite jobbigt, och som jag hade förberett mig på var att kosten under den här veckan skulle bli konstig. Jag kunde inte hålla så hårt på min LCHF-mat eftersom vi skulle dela på matlagningen. Och så blev det. Jag åt både pasta (snabbmakaroner), bröd och annat kolhydratsrikt men bestämde mig som sagt tidigt att jag skulle låta det bero. Givetvis hade jag med mig MASSOR med egen mat och i bästa möjliga mån försökte väl jag äta så mycket fett och proteiner jag kunde. Men det var ofrånkomligt att inte äta den maten som kamraterna bjöd på.
  På lördagen 1/9 kom vi fram till bilen och svordommarna avlöste varandra över hur förbannat jobbigt det var, hur less man var, att vi aldrig skulle göra om det osv. Ja, det klassiska gnället helt enkelt. Vid den här tidpunkten var jag totalt slut i både huvud och kropp och jag hade någon timma tidigare tryck i mig 4 mjuka goa skogaholmslimpor...förbannat gott är det ju.
  Vi satte oss i bilen och stannade av på en mack för att helt enkelt skämma bort oss. Jag köpte en Loka och två rullar av centertyp. Varför? Jag ville helt enkelt.
  Efter någon timma i bilen var det dags för middag och det var pizza som hägrade. Sagt och gjort, jag beställde en pizza och en dricka.
   Vid det här laget brydde jag mig inte och jag orkade dessutom inte bry mig. Jag åt och minns fortfarande att pizzan var inte alls god. (Hur vanligt är det...?)

Men där var det slut på kolhydratsfrosseriet. Söndagen var en enkel match och jag var direkt tillbaka i tanken och medvetandet. Mitt ät-tempo med periodisk fasta återupptogs och jag såg fram emot (eller egentligen inte) en vecka med älgjakt. Fördelen med älgjakt är att det är mycket kött som både ska hanteras och tillredas så jag kände mig lugn.
  Älgjakten gick jättebra och jag blev förvånad hur enkelt det var att äta min brieost, bacon, rökt kött osv. Plus, mamma och pappa som jag inhyste mig hos under veckan ska ha en JÄTTEKRAM för att de underlättade en hel del genom att göra LCHF-mat till middagarna.
 
Men hur har det gått då? Jag kan inte sammanfatta det på annat vis än att det har gått hur bra som helst. Även om jag under några dagar åt saker som jag inte "borde" så kommer jag väldigt snabbt tillbaka till rätt spår och jag känner inga problem med abstinens eller ett ökat sug. Jo, kanske ett litet ökat sug, men helt klart hanterbart och det är ingen jättekamp för att "återfå kontrollen".

Mätbart resultat är väl kanske vägningen. Jag vägde mig senast den 10/8 och vägde då 94,8kg. En siffra jag faktiskt är riktigt nöjd med. I lördags morse innan jag åkte till älgjakten efter en natt hemma så sneglade jag på vågen och suckade djupt.
- Lika bra att ta tjuren vid hornen...

91,6kg.

WHAT!!!??

Klev upp en gång till eftersom jag trodde inte vågen och rummet var lite mörkt, jag kunde ju ha sett fel. Nä, samma siffra igen. 91,6kg. Galet!! Helt galet! Jag har alltså gått ner dryga 3 kg sedan senaste vägningen och dessutom ätit godis, bröd, pizza, dricka, pasta osv. Jag säger som hon i Viktväktarreklamen: Det känn så jädra bra! :) Jag har nu gått ner 17 kg. Hela förbannade 17 kg sedan 5/3. 17 kg på ett halvår.

Jag snedklev lite under helgen efter vägningen men jag litar på mig själv och känner mig stark i att jag vet vad jag ska göra, jag har verktygen. Och att känna ett lugn och lita på sig själv är oerhört skönt!

Så. Uppdatering, resumé och blicken frammåt! Mot oändligheten, och vidare!! (Buzz Lightyear, Toy Story)

torsdag 23 augusti 2012

Smygäter, igen

Naivt och återfallsbeteendet stör mig.

Av någon anledning fick jag den briljanta idén att jag skulle 21.30 igår äta två skivor bröd.

Varför då?

Nu var det här ett sådan där LCHF-bröd, men ändå. Varför?
Var jag hungrig? Nej.
Var jag sugen? Antagligen....

Dumt. Känns dumt, och är dumt.

Plus att jag har de senaste dagarna gått och småätit av en liten påse med kokoskuber. Vi köpte det glada i hågen att det skulle vara någon form av LCHF-snax eftersom det var kokos.
  Men innehållsförteckningen när vi kom hem visade sanningen. Var ju alla möjliga sockerarter i den där och vi lät den ligga orörd i köket. Men nu har jag snart ätit upp den. Det har både inneburit skam, dålig känsla i kroppen och ångest. För jag kan ju inte låta bli att äta av dem. Plus att jag äter dem bara när inte sambon ser  eller är hemma. Så jag smygäter helt enkelt.

Är jag påväg tillbaka i dåliga vanor? Smyger sig det här på mig och jag kommer snart ha rullat igång helvetesbollen som jag inte kan få stopp på?


tisdag 21 augusti 2012

Tisdagstrogen

Vana trogen?

Tisdagen har börjat. Inte fan kan man bara hoppa över en dag sådär....?
Tänk om man kunde?

Har väl inte massor att rapportera egentligen. Gårdagen blev väl som jag räknat lite tuffare med sug och begär. Men ändå blir jag på något vis påmind om att jag är inne på ett bra spår. Jag utsätts dagligen för frestelser och utmaningar som jag faktiskt inte lägger en enda tanke vid.
  Tidigare hade dessa frestelser och utmaningar inneburit en kolossal kamp mellan viljorna och jag brukade allt som oftast gå förlorande ur dessa strider. Men nu märker jag nästan inte att jag har mina största fiender framför mig och att jag nästan på rutin väljer bort dem. Jag hör mig oftare och oftare svara, både till mig själv och min omgivning: Nej tack, jag är inte sugen.

Bara för ett halvår sedan så blev jag innerligt förbannad när någon i mitt sällskap kunde svara så och verkade inte ens lägga någon fundering bakom utan bara skakade på huvudet när kladdkakan lades på bordet och anledningen var: Nej tack, jag är inte sugen.
  Vid de tillfällena ville man ju först bara skrika öronbedövande i ansiktet på den storbjudna dumma jävla högfärdsfjanten: Men va FAAAANN!!!?? Varför ska inte du ha då!?
   Och i nästa andetag kämpa mot leendet som spred sig på ansiktet för att man hade precis kommit på att det blir ju mer till mig!! Ja typ ett sådan här leende...



Ja men nu är det ju jag som är den där storbjudna typen som inte är sugen. Och det är lite svårt att höra sig själv svara att man inte är sugen och sen när orden har satt sig i huvudet så känner jag efter och nä. Jag är ju inte sugen. Jag liksom, behöver inte äta det där. Nu. Kanske sen, men inte nu.

Jaja, knepigt är det och det är som att kroppen går före mitt förstånd när det gäller just den här biten. Och tacksam för det är jag ju, tro inget annat.

måndag 20 augusti 2012

Bridgefrossa

Ny vecka.
Nya möjligheter.
Nya....äh det är ju bara som vanligt.

Helgen har varit trevlig och samtidigt intressant. Grannarna bjöd över oss och det dracks väl en del öl och jag åt en och annan potatisskruv. (Mina gamla godingar :) )
   Egentligen så hade jag inte förberett mig eller så på något vis utan det blev en mer spontan händelse och jag accepterade snabbt att jag kommer dricka några öl, äta onyttigt och helt enkelt lägga socker/LCHF/kolhydratblockerande åt sidan.
   Gick väl rätt ok då ändå. Blev en trevlig kväll helt klart och jag var i betydligt bättre skick än för några helger sedan.

Söndagen blev lite knepig och samtidigt lite tuff för jag hade rejält sug under hela dagen och jag kände att jag ville äta. Äta onyttigt, äta godis! Bakisäta helt enkelt!

Tog en promenad på förmiddagen och gick förbi OK/Q8 och skulle köpa lite bensin till motorcykeln. Fick en klassisk tanke att ta två flugor i en smäll och betala bensinen inne i butiken. Då kunde jag köpa en SNICKERS!!!! För bubblan vad jag var sugen på en Snicker! Helt galet sugen på en Snickers!! Jag närmade mig macken och hade redan planerat hur jag skulle köpa bensinen och godiset, att jag skulle trycka i mig den på en gång och sedan inte säga något till sambon utan bara låta det här snedklivet vara min hemlighet.
  Här började jag resonera rejält med mig själv och det är fascinerande hur mycket man hinner resonera med sig själv på en kort sträcka. Jag rättfärdigade mitt planerade godisinköp och att jag faktiskt var lite bakis och choklad och nötter var något som min kropp faktiskt behövde och jag skulle må bättre....
   Jag var nu ute på rejält tunn is och kom allt närmare macken....

Men en lugn tanke kom upp och jag hörde mig själv tänka: (Helt klart en besviken tanke men ändå bra)
- Jag behöver inte köpa godis. Punkt.

Jag tankade mina 5 liter och gick hem. Jag gick aldrig in i butiken och behövde aldrig bli slagen av skammen.

Kvällen var oxå en kamp mot suget och jag sa till sambon att en kladdkaka vore trevligt...eller hur länge sedan var det jag åt en påse Bridge? Jag kände hur saliven började rinna till och jag ville verkligen ha BRIDGE!!!

Flera klunkar vatten senare och ett oväntat och trevligt besök av en väninna gjorde att allt rann ut i sanden. Blev ingen Bridge. Ingen kladdkaka. Bara vatten. Förbannat vilken besvikelse!! Och vilken vinst! :)


torsdag 16 augusti 2012

Luftmagen borta

Vet inte riktigt vad jag gjort eller ätit. Eller kanske inte ätit, men under förmiddagen så har kroppen ändrat sig.

Svårt att förklara men jag vet att jag igår kväll kände mig lite svullen och uppblåst. Liksom att det var "utfyllnad" i magen. Men under förmiddagen så har det blivit betydligt mer tomrum. Och inte för att jag inte ätit. Har precis kommit från frunchen och är mätt och belåten av champinjongratäng med fläskfärs, squash och sallad. Så magen är inte tom. Men magen och undre bålen känns tom. Det känns som tomhål i magen.

:)

Jaja, skumt känns det i alla fall, och bra. Det var dig jag ville komma :) Det känns bra igen och jag känner mig helt enkelt lättare. Bara på en förmiddag har det känts annorlunda.

Om jag nu måste spekulera i varför så kanske det beror på middagen i tisdags som bestod av oerhört goda LCHF-bröd av mandelmjöl och ost. Typ "räkmackor" med skinka, sallad, räkor, ägg, ishavsröra osv. Så jag tyckte inte att jag åt "mjölmat" men kroppen svarade nog lite på det ändå och gav mig lite uppblåstkänsla.
   Nu har det antagligen gått ur kroppen och jag har tappat luftmagen.

So, it´s all good!

tisdag 14 augusti 2012

Mörker

Kan ju inte släppa på min alldeles förträffliga återkommande rutin att skriva något på dessa fantastiska tisdagar...

Gårdagen blev en konstig dag. Måndag, första arbetsdagen, fint väder och egentligen inget alls att klaga över. Men va fan!? 

Hann inte kliva innanför dörren hemma så rasade liksom min positiva hållning och fasad och jag blev oerhört irriterad och rent utsagt förbannad. Men varför? Inte en sportslig att jag kunde komma på det. Jag var bara förbannad. Rejält oxå. 
  Jag räkna de upp alla tänkbara irritationsmoment som stressade mig och gestikulerade friskt framför sambon som tittade storögt på mig. Kände mig som Hitler...
  Spottade ut mig negativitet och uppgivenhet i varje mening och det var som att någon matade mitt medvetande med dåliga saker, dåliga tankar. Och jag hann inte förbereda mig eller parera. 

Ondheten tog bara över. Mörkret ägde mig totalt. På den kosta stunden var jag förlorad och tappade greppet. Jag sjönk...

Det tog mig ett bra tag innan jag kom upp med näsan över ytan igen. Min underbara sambo, min vän, du räddade mig igen. 

Förstår inte varför jag viker ner mig så snabbt. Att jag så snabbt totalt tappar kraften och tillåter mitt negativa medvetande våldföra sig på mig. Känner mig värdelös, okapabel att sätta emot och säga nej när jag märker att mörkret kommer. Är jag verkligen såhär skör? Och hur kan allt vända så fort utan att jag märker det? Eller märkte jag det tydligt men valde att ignorera och tomt titta rakt fram och invänta käftsmällen...?

Varför vill jag mig ont? Varför vill jag plåga mig själv? Varför kämpar jag inte för mig själv? Varför tycker jag inte om mig själv? Shit... den här tisdagen blir spännande... 

måndag 13 augusti 2012

Kostinsikt

Ny insikt.

Vi hade besök i helgen och blev bjudna på mat. Det här med att bli bjuden på mat skapar en viss utmaning men det brukar inte bli några problem. Det blev det väl inte nu heller men insikten kom ganska omgående.

Eftersom jag försöker att äta LCHF och hålla mig undan socker och kolhydrater så vet jag nu att vegetarian är inget som jag kommer att försöka mig på. Maten smakar inte alls dåligt på något vis, men rent mättnadsmässigt så är inte vegetarisk kost det bästa för mig. I WANT MEET!!!

Efter linsgrytan och några klyftpotatisar så kände jag direkt att magen ville ha mer. Eller om det var magen eller hjärnan det vet jag inte. Men att jag ville ha mer var tydligt. Jag och sambon spekulerade i om vi skulle åka på ICA och köpa mer mat... Det är inte schysst mot våra besökande kockar, de vet vi men maten var god, jättegod, men vi saknade mättnadkänslan.

Så vegetarisk kost får nog höra till sällsyntheterna och kanske blir svårt om LCHF är tankesättet på maten man vill följa.

Känner mig dessutom uppblåst och rund om magen idag. Beror säkerligen på både linsgrytan, klyftpotatisen och kilot av vattenmelon som vi åt framför TV:n...

Nepp. Tillbaka till köttet.


fredag 10 augusti 2012

Invägningssvammel

Och så var det fredag igen.

Förbannat vad tiden går fort! Även om veckan har känts tung, rejält tung, fram till idag. Kanske beror på att man kommit in i arbetet lite mer, eller att det är väderlek och temperatur ute som liknar oktober...

Men. Jag känner ändå en form av positivitet sprida sig i kroppen. Jag har tagit det lungt med vägningarna av vikten som jag tidigare utförde lite sporadiskt när det kändes som det hade hänt något. Oavsett om det var något positivt eller negativt givetvis. Vilket fick följderna att jag kunde skina som en sol och dagen efter vara som ett åskmoln.
  Sista vägningen så hade jag ett egenvalt uppehåll på 2 veckor och det var nog tur det. På de två veckorna så visade faktiskt vågen att jag hade gått ner, om än väldigt lite. Men ändå en nedgång och det är ju just nu positivt för mitt mentala arbete.
  Var i morse två veckor sedan den vägningen och jag känner att det här är bättre. Det är bättre för mig och mindre stressande och jag släpper faktiskt på kontrollen mer om jag har längre mellan vägningarna. Kanske någon tycker att jag borde ge fan i att väga mig överhuvudtaget men vi ska inte gå in i den diskussionen just nu. Jag väger mig, punkt.

Och vad säger vågen då? Jo den säger att jag tar det lugnt och samtidigt går ner i vikt. Sakta men säkert kanske man kan sticka ut hakan och säga. Det som faktiskt är det lilla "extra" med den här vikten är att när jag kom under 100kg så hade jag snabbt hittat ett litet delmål som jag höll inne lite med för mig själv, bara för att inte sätta för stor press på mig själv. Men jag hoppades att jag skulle kunna komma under 95kg. Och idag så har jag lyckats med det! Jag väger nu 94,8kg. Även om det "bara" är 200gr under 95 kg så är det ändå skönt att se siffrorna på vågen och de visar 94,8. Så jag kan inte annat än att le lite fånigt hela dagen åt det här. :)

Jag ska nu inte sätta upp något nytt viktmål utan jag ska försöka komma in i vardagsrutinen med jobb, kvällar, helger, familjen, renovering, husbestyr, nöje, fritid.....ja det är ju en del rutiner som ska styras upp :)

Men sammanfattningsvis så mår jag bara bra, jag känner mig bra, och jag måste nu låta mig vara nöjd att jag klarat ännu ett viktmål!


tisdag 7 augusti 2012

Satansdagen med hunger och smärta

Tisdag...

Satansdagen.
Dagen då Gud vände bort blicken och mannen med horn och svans fick förlusta sig på dagen med straffbar otukt.

Blää...

Och hungrig är jag oxå...
Har hamnat i en typ av hungersvacka där jag faktiskt blir hungrig vid den här tiden kring 10.00. Är iofs inget ovanligt men känner mig lite mer hungrig och kanske lit mer "sugen" på mat än jag tidigare känt. Eller...?

Jag följer fortfarande dock filosofin av periodisk fasta. Och mitt första mål på dagen blir vid lunch, alltså ca 12.00. Men kan inte säga att det varit några direkta problem tidigare med hunger.

Äh, får väl ta en kopp kaffe till och svepa en flaska vatten. Går inte hungern över så får jag i alla fall fördriva tiden med att gå till huset.

Cyklade till jobbet idag, även om hot för regn på hemvägen. Men ont i baken som fasen, även om jag satte dit det där lurviga överdraget. Gud vad det ska göra ont på hemvägen.

Jaja, inget viktigt att skriva just nu, men jag lever. (Än...det är ju tisdag.)


fredag 3 augusti 2012

Dagens inlägg.

Mjaha.

Fredag blev det helt plötsligt. Fredags myyyyssss! Undra på om OLW har gjort en bra marknadsföring gällande just fredagsmys som alla gå och pratar om :). Och även jag såklart.

Så om vi ska försöka göra en liten sammanfattning hur den här första arbetsveckan har varit. Ja, den har varit bra. Svårare än så är det ju inte  :)

Nej men jag trodde att jag skulle få det rejält kämpigt i början på veckan efter att ha under helgen utmanat ödet med att äta och dricka socker. (Rent kemiskt sett då) Och veckan började väl med några indikationer på att jag var lite sugen och hade väl antagligen lite abstinens men det har gått jättebra.
  Kroppen funderar nog rejält efter att ha fått en sockershock i lördags och började förnöjt gnugga händerna och förvänta sig en vecka av gamla vanor och ett sockersvullande. Men så blev det inte, snopet va?

En nackdel med att gå från att äta socker och kolhydrater till att inte äta just kolhydrater är att andedräkten...holy mother of crap!! Vem behöver myggmedel, ogräsrensning och personliga avgränsningstaktiker...? Inte de som börjar med LCHF i alla fall. Shit! Man har ju en metangasfabrik i munnen. Undra om metangas är brandfarligt...?

"- Hey! Det brinner i munnen på dig!!!"
"- Jo jag vet....jag gick för nära värmeljuset på bordet..."

Men det går väl åtgärda med lite mer tandborstning, kanske ingen nackdel egentligen?

Idag har jag dock fått min "första" längre diskussion/samtal gällande socker och min filosofi. Och det kändes riktigt bra. Jag känner mig dock lite väl missionerande och proklamerar lite väl mycket kanske. Men det är upp till var och en att tolka, fundera och bestämma själv. Precis som jag har gjort. Bara för att jag försöker att inte äta socker så måste ju inte andra göra likadant. Men det är som att andra direkt tar till defensiven och blir ifrågasättande varför jag inte äter socker, varför jag inte äter kolhydrater. Och som vanligt: Väldigt vad andra intresserar sig för vad jag äter och inte äter, då jag är helt ointresserad av vad andra äter....

"- Men du måste ju äta kolhydrater!!"
"- Nej."
"- Men kroppen behöver kolhydrater!!"
"- Nej."
"- Men kroppen måste ju få energi från kolhydrater!!!"
"- Nej."
"- Men du blir ju FÖRBANNAD OM DU INTE ÄTER KOLHYDRATER!!!!"
" - Nej."

Ja ni ser vart den diskussionen tog vägen.... ;)

Lunchen idag blir färsbiffar från igår, tre ägg och skaldjurssallad. Konstig kompott, men ändock väldigt gott :). Middag, igen aning än men efterrätten blir färska jordgubbar och vispgrädde.

Så, vidare mot fredagsmyset!

måndag 30 juli 2012

Bitter, bitter

Måndag.
Regnet vräker ner.
Semestern är slut.
Sommaren...?

Finns flertalet anledningar denna dag att vara en bitter, bitter människa. Och hur är jag då? Jo jag är bitter. :)

Nej men det är inte alls så himla farligt idag.

Helgen blev precis som jag hade planerat. Eller egentligen inte. Men lördag blev ett planerat återfall och det dracks en del öl, åt lite snacks men sen blev det inte mer. Anledningen är sanning men inget jag är stolt över och kvällen avslutades betydligt snabbare än vad jag nu hade planerat. Ni som känner mig vet mycket väl varför. Kanske var lika bra och det blev inget sockerfrossande.

Söndagen var jag helt enkelt bakis och inte alls sugen att äta så mycket. Blev några bröd och lite ostkrokar. Men i det läget så var det helt klart välbehövligt för att åter komma på banan...

Och idag. Ja, det går väl ok. Har lite sug och lite abstinens kanske man kan kalla det. Men som tur är så är jag tillbaka på jobbet och kan sysselsätta mig med det istället. Jag tror att mitt återgående till att hålla nere på sockret och utmaningarna kommer gå bra och jag är ändå nöjd över helgen och att jag vågade testa mig.

Jag är garanterat inte "säker" än utan måste vara på min vakt så jag inte utsätter mig för onödiga utmaningar.

Som tex. de underbara pistagecremebullarna som dök upp i fikarummet vid 09.00 i morse....

vad vore livet utan utmaningar ?

Lets go!!

lördag 28 juli 2012

Planerat återfall...?

Jo jag vet.

Det haglar inte direkt tätt mellan inläggen här men jag har ju faktiskt semester och det har varit prio på annat håll.
Men Om jag skippar bortförklaringarna så har det ändå gått bra.

Jag och sambon hade ett snack och jag taggade ner lite på viktfokuset och jag avstod vägning på två veckor. Det var en bra och skön känsla att inte hela tiden gå och fundera om jag gått upp eller ner osv.

Jag vägde mig igår och jag hade gått ner... :)
Klart att jag inte klagar över det, och jag hade bara 100gr från att nå en ny målvikt: 95kg.

Jag fortsätter med LCHF i kombination med en typ av IF/PF. Det går riktigt, riktigt bra och jag trivs med själva sättet att äta och maten gillar jag skarpt!

Det som nu kommer att ske idag är ett snedsteg, ett återfall, ett rejält slipup. Men planerat.
Det är årets största händelse på orten och jag har bestämt att idag så ska jag ta semester från allt, ALLT! Och det kommer drickas öl, ätas bröd, godis osv. Det vet jag. Och jag känner mig redo, peppad och jag har  faktiskt inga oroskänslor att jag ska få ett långt återfall på flera dagar utan jag känner mig stark och säker att jag klarar det. Jag kan äta och dricka idag och i morgon så är jag på banan.

OM det nu faktiskt blir så vet jag ju inte. Men det är så det känns. Och jag känner mig redo. Jag har verktygen, jag har motivationen och jag slappnar nu av :)

Och jag återkommer. Semestern är slut på måndag och jag återgår till arbetet, och då blir gissningsvis bloggandet mer frekvent.

Trevlig helg!!

söndag 15 juli 2012

Att leva som man lär

"Att leva som man lär"

Det här är något som jag verkligen är värdelös på. Jag hamnar ofta i situationer, både självmant och av egent intresse men även ofrivilliga sådana som gör att jag känner mig tvingad att delta.
  I dessa situationer så är jag oftast en mycket kreativ och uppfinningsrik person och kommer så gott som alltid med bra lösningar, kommentarer, idéer och liknande. Att jag inom vissa kretsar går under namnet "Fixar´n" är inte helt ogrundat.

Men även om jag är och alltid varit en god lyssnare, kommer med förslag och tips som mottages varmt så är jag totalt värdelös på att ta till mig mina egna råd och lyssna på dem.

Jag lade in en kommentar på en blogg i förmiddags och det var ett spontant svar och det kändes rätt. Men har under resten av dagen som följt efter mitt inlägg funderat på min egen situation.

Jag erkänner dessutom utan att gömma någon del i det här att jag är viktfixerad. Jag är fixerad av min vikt och vad vågen visar. Jag försöker verkligen att inte alls bry mig vad siffrorna visar men det är lönlöst att försöka tro och lura mig själv att allt jag bryr mig om är att må bra. Jag mår bra, det gör jag men jag bryr mig ändå om vad vågen visar.
   Precis som jag tidigare skrev så är liksom vikten ett konkret tecken på att jag gör något som jag velat göra hela mitt liv! Jag är påväg mot rätt håll! Jag går ner i vikt! Jag blir smalare! Jag kommer då att må bättre!!

eller?

Anledningen till det här är att jag mer och mer fokuserar på vad jag ska väga och vad vågen visar de gånger jag ställer mig på den. Ställer mig på den allt för ofta dessutom. Det här blir något som blir en avgörande faktor i hur kommande dagar ska bli för mitt mentala system. Går jag ner i vikt = positivitet. Går jag upp i vikt eller står på samma vikt = negativitet. Det här är bara fakta. Såhär blir det. Men varför?

Varför blir vågens siffror så fruktansvärt viktiga att de avgör flera dagar av mental status? Varför låter jag det här ta så mycket ork och kraft av mig? Varför tillåter jag det ta kraft och ork?

Och varför kan jag inte leva som jag lär?

Jag vet mycket väl att om jag nu låter vågens siffror styra mig så borde jag (och jag vet vet redan) veta att det är mer normalt än onormalt att en viktnedgång inte får ses på det korta perspektivet. Det går inte att titta på vågen på morgonen och sen ställa sig på kvällen och bli förbannad för att man gått upp i vikt. Det går heller inte ställa sig på vågen samma tid, samma veckodag, samma morgonrutin och bli förbannad för att man gått upp i vikt. Det går inte.

Långt perspektiv. Viktnedgången är inte spikrak neråt. Det är inte ett rakt streck på en graf i exel.

Lyssna nu på mig själv: Vikten är inte allt, vikten är inte det viktigaste. Vikten visar vad du vägen. Vikten visar inte hur du mår. Hur mår jag? Bra.

Och ska vi nu titta på vikten bara för att du själv ska få se fakta.
Den 5:e mars vägde du 108,5kg.
Den 6:e juli vägde du 95,5kg.

Det är en viktnedgång på 13 kg. Du har gått ner 13kg. Det här är fakta. Om du går upp något kilo eller ligger på en platå i 4 månader så spelar det ingen roll. Du har ändå gått ner 13kg. Lägg ner stressen och lyssna på dig själv: Vägen framåt går aldrig rakt fram, även om vägen är krokig och kurvig så går den fortfarande framåt. (Eller så har du semester och du står stilla här just nu ett tag) Eller hur?

torsdag 12 juli 2012

Vad vill jag?

Och så var det torsdag.

Tiden går fruktansvärt fort och jag vet inte riktigt var den tagit vägen. Men jag har ändå varit sysselsatt så det är inte som att jag sitter av tiden av min semester på något vis.
  Regnet har precis börjat falla och vi får se hur mycket som ska komma idag. Det är faktiskt rätt tragiskt om man tittar ut denna 12:e Juli och det regnar och är 14 grader varmt...eller varmt...snudd på jummet kanske.

Har funderat på en sak (inte alls ovanligt för att vara mig) med det här att vara nöjd. Jag gick och funderade när jag skulle vara nöjd. När är jag framme vid målet? Vad är målet?
  Jag skrev ju tidigare om att det är svårt att sätta in en känsla eller en fysiskt mätning på att må bra. Det går liksom inte bestämma riktigt när man mår bra, lite bättre och ännu lite bättre. Man mår bra helt enkelt och det är väl inte helt galet eller hur?
  Men när ska jag som uppenbarligen är rejält resultat-driven kunna komma till en punkt när jag säger att jag är nöjd? Är det en viktsiffra? Är det ett visst klädesplagg som jag ska komma i? Är det ett visst datum? Är det en viss händelse?

Varför känns det i min kropp och psyke som att jag "måste" ha något avslut? Varför försöker jag bestämma ett mål?

Om vi antar att jag bestämmer ett viktmål som jag då faktiskt når. Vad ska jag göra sen? Vad händer då jag kommit i mål och då är klar och faktiskt borde vara nöjd? Är jag nöjd där? Kan jag bara leva livet sedan?
Tveksamt känns det som...

Tar vi ett specifikt datum som mål så blir det antagligen samma sak där. Jag kommer fram till datumet, och vad händer då?

Eller, kommer jag aldrig att bli nöjd? Oavsett vilket mål jag sätter framför mig?
Måste målen finnas för att jag ska kunna fortsätta att må bra? Är risken att jag slappnar av för mycket om jag inte har några mål? Eller att jag uppnår målen? Är den enda drivkraften att må bra att jag har nya mål att uppnå? Om livet saknar mål, saknar livet mening? Vad vill jag med livet?

Vill jag bli smalare?
Vill jag bli lättare?
Vill jag må bättre?
Vill jag bli nöjd?
Vill jag....?

Vad vill jag, egentligen?

måndag 9 juli 2012

Ditt nöt!

Måndag.

Försöker känna efter hur det egentligen känns i kroppen och huvudet denna förmiddag. Var nära att skriva morgon men det stämmer inte riktigt när klockan har hunnit blivit 9.30.

Känslan är inte på topp. Varför inte?
Nja, det känns som jag lagt på mig lite, jag känner mig tyngre och faktiskt större i kroppen. Om det här är en äkta känsla eller om det är bara inbillning vet jag inte. Jag vet dock att jag ätit lite mer än jag behövt i helgen. Och då handlar det om "bra" LCHF-mat. Har inte ätit kolhydrater förutom de små mängderna som finns i min alldagliga kost.

Men. Jag har fortfarande problem med mängderna mat. Jag överäter ändå LCHF-mat. Jag känner att jag vill fortsätta äta även om jag är mätt och faktiskt inte behöver mer. Och sen så kommer det här slentrianätandet som inträffar ofta i TV-soffan. Och de här förrädiskt ätbara nötterna. Cashew, pistage, rostade sötmandlar...de här kan jag äta hur mycket som helst av. Snudd på att jag frossar i dem när skålen hamnar i mitt knä.

Märkte igår att jag tar tag i skålen, äter i ett högt tempo och medans jag stoppar in nöt efter nöt så börjar jag resonera med mig själv att jag ska kanske lägga ner skålen. Men även om jag vill lägga ner skålen så märker jag att jag fortsätter att ta fler och fler nötter. Jag försöker tvinga mig att ställa ifrån mig skålen men det går inte. Men varför inte!!? Det är precis som att jag väntar på att någon ska säga till mig eller att jag råkar tappa en nöt eller något annat som bryter "förtrollningen...

Och även om jag inte äter kolhydrater och klarar det utan några egentliga problem så blir ändå mitt dagliga intag antagligen större än jag behöver.

Men hur fungerar det här med insulinet då? Om mitt blodsocker inte ökar eftersom jag inte äter kolhydrater, då tillsätter kroppen inget insulin och då bör inte kroppen lagra fettet? Eller? Utan det fettlagrande hormonet insulin så bör inte jag lägga fett på kroppen, även om jag äter mer kcal än jag förbränner. Eller?

Ja hur ligger det här egentligen till?

Här får jag nog läsa lite mer och lägga ner paniken, njut av semestern och fundera på "nöt-frossandet"

lördag 7 juli 2012

Lördagsnotering

Lördag. Helg. Nice!

Men jag har ju lördag hela veckan eftersom jag har semester. :)

Vädret är underbart, noll saker i planeringen och någon timma kvar till frunch. Oh, glömde nästan, jag har ju inte druckit morgonkoppen av kaffe än.

Men men. Dagens inlägg blir kort och något oinformativt.

Jag vägde och mätte mig i torsdags, men det var måtten igår som jag lade på minnet.

Jag vägde igår 95,5kg.
Det är nu totalt -13kg sedan 5/3. Och det kan jag och klagar inte över alls. Och som jag tidigare nämnt, det har gått så lätt. Det är inte ens en kamp. Jag kommer fortsätta med samma upplägg: LCHF + IF/PF.

För mig funkar det. Varför ändra något som funkar?


torsdag 5 juli 2012

Torsdagstankar

Morgonkoppens varma vätska lägger sig tillrätta i magen och jag försöker få bort ögongruset som John Blund har tippat ner i ögonen. Förbannade John...! Men kaffet smakar som vanligt bra och min morgon verkar bli precis lika bra som alla andra semestermornar.

Torsdagar brukar vara dagen då jag låter kroppen mätas och vägas. Jag börjar inse att jag är mer fixerad vid vikten än jag försöker påskina. Det här är inget alls som jag är direkt stolt över eller som jag vill lägga tankar och fokus på. Men det är mer och mer tydligt att vikten är det "måttet" som jag har att jämföra med. Det är helt enkelt något fysiskt som jag kan jämföra med.
  Det är inte första gången jag nämner det här i bloggen, men även om jag inte vill eller försöker så blir ändå vikten något som jag fastar vid. Det är det som jag använder som mått för att se hur jag mår. Det här är faktiskt rätt dumt. Och det är inget som jag egentligen tycker är sunt. Men så här är det.
  Det är väl inte allt för fel ute, men det kan jag ju säga nu när jag fortsätter att gå ner i vikt. Jag vet att så fort jag hamnar på en platå eller helt enkelt går upp i vikt igen (vilket med min statistik alltid händer) så kommer jag bli frustrerad och stirra mig blint på viktkurvan och skita i hur jag faktiskt mår. Hur jag känner mig och njuta av de resultat jag faktiskt har uppnått.

Känner att det här är något som jag fortsättningsvis kommer att måsta grubbla på. Kanske det här är återigen en följd av mitt "begär" av att ha kontroll? Och att ha kontroll är ju inga problem när det går mot det positiva hållet. Vad händer när du börjar gå upp i vikt? Känner du efter hur du mår och nöjer dig där? Antagligen inte...

Som vanligt, supido!

Men till försvar så är det ju lite svårt att varje torsdag (om vi tar det som exempel) sätta mig på sängkanten och sträcka på den trötta kroppen och försöka känna efter. Känna efter om jag mår bättre eller sämre. Alltså försöka känna om jag mår bättre eller sämre sen förra torsdagen. Hur känner man det? Hur ska man lyckas få in det i någon form av graf i exel? Näää...det går ju inte :)

Därför väger man sig!! :)

Jaja, ni ser ju att jag kan ju lätt förespråka ett maniskt vägande och statistikföljande som får SCB att rodna av avundsjuka....

Jag mår bra, eller jag mår inte bra. Räcker inte det? Varför ska man hela tiden försöka må ÄNNU bättre? Mår jag ÄNNU bättre om jag går ner mer i vikt och blir lättare? Ingen aning. Men jag kan säga att jag minns  mycket väl när jag vägde som lägst i vuxen ålder, och då mådde jag fruktansvärt dåligt. Riktigt, riktigt dåligt faktiskt. Men tillvägagångssättet att jag gick ner i vikt är nog det sämsta sättet att göra det på. Och där kommer kunskapen och rutinen in. Då var låg vikt på min kropp synonymt med kamp, våld, vansinne och ett psyke som kraschade dagligen. Jag mådde dåligt.

Men nu mår jag bra. Är det inte mer värt att må bra och väga några kilon mer än att väga mindre och må dåligt? Helt klart. Men om jag fortsätter gå ner i vikt och mår bra? Är inte det bättre?

Ja säg det...

onsdag 4 juli 2012

Kroppsvärk...

Holy hell!!

Kroppen protesterar mot varje rörelse som involverar muskler och leder i hela kroppen. Gårdagens llätta lufsarpass på det ändå mjuka eljusspåret gör sig klart påmind. Och hur fasen ska det bli i morgon...jisses!

Men men, skönt att ha rört på sig! Helt klart, ångrar inget alls!

Det jag ångrar lite är att den där förföriska chokladtårtan hade lite väl mycket "rester" kvar och att det blev några bitar för mycket igår. Den är farligt god.  Rent utsagt livsfarligt god. Och samtidigt är den ju "godkänd" i min värld när den är en ren LCHF-kaka. Men den innehåller ju massvis med kcal. Och dagens totala intag av kcal blir snabbt fyllt av onödigheter istället för att äta vanligt mat.
   Men men. Man blir väl klokare med tiden. Och rutiner tar tid att skapa. Bara man ser till att det inte blir rutin att äta chokladkaka... :)

Har fortsatt att läsa ur Matrevolutionen och gårdagens avsnitt med lite historia och äventyrande tandläkare är intressant. Och även Kostdoktorns inlägg om tandläkaren som delar ut Matrevolutionen till sina patienter. Snyggt! :)

Lite onödig info för andra än mig själv: Jag hittade mina noteringar av vikt och mått från 2006. Det är en del intressanta siffror när det gäller måtten på min kropp. Jag har mätt min midja, eller byxlinningen kan vi kalla det. Där jag har mina jeans osv. Och det måttet har visst aldrig varit mindre än 93cm. Även om jag idag väger kring 96kg så har jag haft samma mått på midjan som när jag vägde 88. Så jag behöver inte stressa upp mig om inte måttet på midjan blir mindre, det är skönt. Sen om det är bra eller dåligt att jag har kvar statistik på min vikt och mina mått på mage, midja och höfter från 2006...bra eller dåligt? :)

tisdag 3 juli 2012

Tisdagsmys

Middags mys med sambon.

Jag gjorde ett försök till att röra på kroppen mer än vardagsmotionen som iofs. under denna semester är helt obefintlig...
Jag drog på mig löpartightsen, löparskorna och min extremt stora GPS-puls-klocka. All data måste ju sparas för framtiden :)
Cyklade till eljusspåret som ska mäta 2,5 km och förberedde mig mentalt. Gick rätt ok, men det var inte mer än så. Har inte sprungit på ett år och känns lite ovant. Men skönt att ha gett mig iväg.

Man kommer hem och kycklingen är strax klar, lite snabb strechting och en dusch. Sen njuts denna tisdagsmiddag med mer än ett leende. Färskt brieost, kiwisallad med trädgårdens rädisor.
Och efterrätt med en superb chokladtårta. (Ja, rester från igår :) )

Och såhär såg det ut:

Svammel...

Tisdag. Förbannade tisdag, igen...

Men! en stor skillnad är att jag har ju semester ;)
Så just nu kan jag inte direkt klaga alls. Det är kanonvänder, och jag har semester.

Så gårdagen blev lite speciellt, och det är enkelt att förklara: Jag fyllde år! :) Nu är jag ju ingen yngling och att fylla år har en rätt liten betydelse. Men det ska väl ändå på något vis uppmärksammas. Var en trevlig dag och jag fick en puss av sambon och besök av mina syskon på eftermiddagen. Blev en mycket trevlig kväll!

Mitt kostintag tycker jag blev rätt ok, lite överätande blev det nog av efterrätten bestående av en LCHF-chokladkaka som är TO DIE FOR!!! Den är faktiskt magiskt god och jag hade lite svårt att behärska mig med en bit, eller två bitar...eller kanske tre bitar. Jaja, det blev för många i alla fall. Det som var positivt var nog att jag aldrig åt flera bitar och försökte bortförklara det med att: " Ja men jag är värd det här!"

Men men, det blev kanske lite väl mycket kcal i slutändan av dagen.

I övrigt så har jag slumrat mig igenom de första sidorna av "Matrevolutionen" och hoppas att jag kan läsa något kapitel varje dag och inte vara lite trött när jag ska läsa. Klockan var väl över 24.00 och min kropp ville bara sova. Plus att årets första beachvolleypass satt som ett jävla smäck på kroppen som börjar protestera. Kroppen ville sova.

Men sådär, då kör vi. En ny dag, en ny möjlighet att tycka om sig själv mer :) Borde väl inte vara några större konstigheter?


söndag 1 juli 2012

Besviken knarkare

Besvikelsen är tydlig.

Är oerhört besviken på mig själv. Den här besvikelsen  bottnar inte i gårdagens intag av både en skiva toast, en öl eller en rejäl efterrätt med bär och vispgrädde. Gjorde faktiskt en snabb koll på vad jag åt igår och det är i överkant av mitt intag av kcal. Vispgräddde till kvällsefterrätten intogs vid 22.30 och vara grädden var 800kcal...

Men min besvikelse kommer från att jag är en knarkare på mer än ett sätt. Jag är en uppmärksamhetsknarkare. Jag har hela mitt liv försökt få bekräftelse och liksom njuter av att få beröm, komplimanger, uppmärksamet. Det här är något som jag inte brukar tänka så mycket på och jag tror det flyter på rätt bra i de flesta fall. Men idag kom en tydlig signal att jag är fortfarande inte ens i närheten av var jag vill vara.

Jag har varit duktig, det kan till och med jag erkänna. Jag är ätit bra, och gjort bra val för mig själv och jag mår bättre än någonsin. Men, jag lyckas inte förmå mig att inte sluta lägga tankar, tid och fokus på vikten. Fruktansvärt enerverande. Riktigt jävla jobbigt att inte låta vikten bli vad den blir. Jag mår ju för fan bra!!? Varför kan jag inte bara må bra!!? Skitjobbigt.

Men jag har ju nu gått ner kilon, och direkt så "dagdrömmer" jag mig till att folk i min omgivning kommer att märka det och då sjävklart kommentera. De kommer överösa mig med beröm och bekräftelse och jag kommer då må ännu bättre. Men vad händer?  
   När nu inte någon säger något eller kastar kommentarer efter mig så blir jag besviken. Jag märker hur tydligt jag på något vis förväntar mig att jag ska få uppmärksamhet. Jag börjar analysera vad jag gör fel, vad ska jag göra bättre för att få den där bekräftelsen? Äta mindre? Träna mer? Bli bättre? Bli mer strikt?

Jag vet!! Jag ska återta kontrollen!!

Visst verkar man sund?

Förbannat dumt! Jag blir riktigt besviken på mig själv att jag låter det här knarkandet efter bekräftelse ska få så mycket av min energi!

Bläää. Skaka av mig det här och lägg fokus på något annat.


lördag 30 juni 2012

Lördag hela veckan! (semester)

Lördag .

Har blivit och kommer självklart fortsätta i slapphetens tecken. Riktigt skönt att bara vara hemma med familjen. Familjen...just nu börjar de ordet att betyda enormt mycket. Love!

Har inte lagt ner så mycket tankar och agerande i kampen mot sockret idag utan levt på som vanligt. Vad nu som är vanligt :)

Frunch vid 12 bestående av knaperstekt bacon, extra fin falukorv, brieost, 2 kokta ägg med rökt lax och löjrom med majonnäs och ett rejält glas med mellanmjölk.

En och annan kopp kaffe har det självklart blivit från vaknandet i morse. Och ett ständigt rännande till kylskåpet och drickande av vatten. Jo, och så en handfull med riktigt goda vindruvor.

Middagen så släppte jag på kraven och det blev ett kärt återseende med en smörstektrostad toast, ICA´s skaldjurssallad och en avokadohalva. Stekt fläskkarre i rejält med smör, grillbeasås och grönsallad. Sen blev det faktiskt en liten öl. Ingen riktig LCHF-middag men jag följer inget slavprogram ( om jag inte måste vill säga, och just nu finns det väldigt lite måsten i min tillvaro)

Kvällen fortsätter med TV-soffan, tinade bär och vaniljvispad vispgrädde. Alltid en höjdare!
Jag och sambon kom fram till att just de här bärkvällarna med vispgrädde bör inte ske 3-5 kvällar i veckan. Det blir liksom inte så speciellt längre om man ska äta flera gånger i veckan.


fredag 29 juni 2012

Äpple päpple

Fredagsmys för halen.

Och fredagsmys har det blivit. Inget snacks, ingen dricka, inget godis, inga kakor, ingen glass. Men tid med familjen, mysigt så det räcker! :)

Dagen har börjat som många andra. Upp vid 7 tiden, en kopp kaffe. Lite allmänt pyssel med huset och tomten. Frunch vid 12, en rätt rejäl måltid med gårdagens middagsrester av älgkött, champinjoner och grädde, brieost, grönsallad och ett stort glas mjölk. Nu snackar vi rejält mätt. MÄÄÄTT!! Kaffet väntar på sig någon timma. Middag vid 18.00, grillat fläskkött, ugnskyckling, grill-beasås och lite potatissallad. potatissalladen var inte mitt val utan den enklaste sättet att slippa förklara vad jag håller på med. Avslutade middagen med ett rejält glas mjölk. Återigen rejält mätt.
  Lite efterrät i form av några vindruvor och typ 3 tuggor ut ett MONSTERÄPPLE av Gudalika mått. Adam och Eva skulle ha klarat sig några veckor på det tillsammans i Paradiset. Stort alltså.

Känner ett visst sug. Skulle kunna äta mer vindruvor och äpple. Men suget är klart kontrollerbart och jag är fortfarande mätt. Ska ta några rejäla klunkar vatten, borsta tänderna och känna colgatesmaken slå ut allt sug.
  Kan lämna det som ett tips. Borsta tänderna när du är sugen. Brukar lugna mitt sug effektivt. Plus att tänderna mår bättre :)

Men nu är det sängdags. Inget annat.


torsdag 28 juni 2012

Sammanfattning 1

Morgonstunden är genomförd...nice!

Ja då är det bara att hitta på något att göra denna fjärde semesterdag. Ska egentligen inte vara några som helst problem alls.

Men morgonkoppen av kaffe har precis landat och eftersmaken sitter lite envist kvar längst in i munnen. En tandborstning vore kanske inte alls helt fel.

Egentligen har jag inget viktigt eller läsvärt att skriva om. Vill inte skriva bara för att få ett inlägg på bloggen utan skriver jag något så borde det vara lite "update".

Och iofs. har jag det! :)
Eftersom den gångna helgen och början på veckan har varit lite sisådär med mat, socker och kolhydrater i överlag så har jag inte riiiktigt kunna släppa funderingen kring vad det har gjort för skada på min kropp och då i slutändan på min knopp. (Huvudet om någon undrar...)
   Egentligen var gårdagen första försöket till att återta LCHF som ledsjärnan och tyckte det gick över förväntan. Även om jag ätit några skivor bröd, lite chokladcaschew, söt coleslaw från Frasses Hamburgare, en stor Cola Light, etc. så drog det inte igång några svårare cravings utan jag kunde förvånansvärt enkelt säga: "Just nu räcker det, jag klarar mig utan sockret". Och det gick, jättebra faktiskt! Vikten har fortsatt ner och jag innehar nu en vikt av 96.6kg. Mina övriga mått på midja, höfter och byxlinning har även de minskat. Jättekul! Men precis som tidigare vill jag poängtera att detta är en bonus som jag verkligen inte vill lägga någon större fokus på. Jag mår så himla mycket bättre och trivs allt mer och mer med mig själv, att kroppen verkar tycka att min filosofi och tanke är bra även för den och ger mig positiva gensvar är oxå underbart!
   Det finns ingen anledning överhuvudtaget att inte äta som jag gör. Varken LCHF eller periodisk fasta. 


Och till mig själv: Bra jobbat! Fortsätt ta besluten när besluten behöver tas, ta inte besluten innan de behöver tas. (Hade kunnat lägga in en liten "Kiss my self"-bild här men you get the picture. :)


Så sammanfattningsvis sedan 12-03-05:
-12 kg
-10cm på magen.


I like!


Åter till semester! 

onsdag 27 juni 2012

Back on track, again

Känt lite väl enkelt att återgå till strikt LCHF och försöka låta bli sockret. 

Inga cravings och det ligger både choklad och bröd i köket. Så det går bra.

Ska återigen poängtera att min måltidsfrekvens med periodisk fasta är fortfarande fullt fungerande. Nu tänker jag inte så mycket på det utan följer en bra rytm. Om jag äter efter 20.00 och det blir mindre än de 16 timmar av fasta så bryr jag mig inte. Dagens första mål brukar dock bli efter 12.00. Håller inte det ätfönstert slaviskt men det brukar bara bli så. Har liksom ingen egentlig anledning att äta tidigare. Det funkar för mig, jag fortsätter.

So life goes on!

Frunch. (Frukost/lunch) har bestått av ägg, bacon, stekt fläsk, brieost och vatten.
Lite mellanmål under dagen av caschew och kokt ägg.
Middag med grillad karré, egengjord potatissallad, legymsallad, brieost och vatten.
Och så någon mugg kaffe.


tisdag 26 juni 2012

Ny fundering

Well, well.

Ny dag, nya möjligheter.

Hur många gånger har inte de orden vandrar runt i huvudet? Typ varje dag. Men nu var jag inte riktigt ärlig för det har faktiskt gått fantastiskt bra senaste tiden. Om man bortser från i helgen och igår...

Jag erkände lite skamset för sambon över mitt snedsteg igår och det är så skönt att ha någon att bikta sig hos. Att erkänna och få kärlek tillbaka, det är guld värt!

Nya funderingar:
Nu när jag har "semester" och förhoppningsvis kan stanna upp under dagarna så kanske jag ska utnyttja den här bloggen, den här virtuella dagboken och skriva ner vad jag stoppar i mig under en dag? En matdagbok helt enkelt. Gunilla Sahlin tipsade om detta i sin bok och i sin blogg. Kanske kan va något...? Ska nog börja lite lugnt och skriva ner vad jag äter och inte så mycket exakt hur mycket jag äter.

Här är något som jag har testat väl intensivt tidigare. Jag hade och har haft många perioder i mitt liv när jag med våld försöker få kontroll på mitt ätande. Jag har gjort Exel-dokument, grafer, köpt köksvågar, måttsatser, etc. Gått in för att få STENKOLL på vad jag stoppar i mig. Och jag hade verkligen stenkoll.
  Jag vägde och mätte ALLT!! Och nu menar jag allt. allt skrevs ner och jag tog fram statistik på innehåll av kcal, fett, kolhydrater och proteiner. Hur gick det då? Jo som vanligt så blev det fruktansvärt intensivt och jag tolererade inga avsteg från mitt kontrollerande och mätande. Men återigen kom bakslagen och jag gick bananas och åt allt jag kom över. Ångesten och skammen dundrade över mig och jag lade ner projektet. Inte  ens de kunde jag kontrollera...

Så det här med att sköta en matdagbok har jag testat. Och jag har tyvärr alltid gått in i dessa delprojekt med 110%. Har det varit kost eller träning, spelar ingen roll. Det har varit allt eller inget. Vilket aldrig har fungerat.
  Kraven har varit så stora att de har varit omöjliga att uppnå. Det har då självklart inneburit att jag inte klarat av kraven och bryter ihop. Man kan tro att man är en självplågare som gillar att göra sig själv illa, både fysiskt och psykiskt....

Men åter till funderingen. Jag ska se och tänka efter lite om det här är något jag ska, kravlöst, testa mig på. Börja lite lugnt och bara sätta mig ner och minnas vad jag ätit och inte köra med kontrollfreak-fasoner.

Vi får se, nu ska semestern fortsättas!!

måndag 25 juni 2012

Fokusmiss

Har helt klar tappat lite fokus och kontroll över vad jag egentligen stoppar i mig.
Och som tidigare nämnt, har min tillvaro blivit rejält omkastad. Och min gard är nere, nere lågt under vad den borde vara.

Hungrig som attans åkte jag till ICA. Skulle köpa lite valnötter till sambons "lyxiga" chevré-toast. Valnötter finns på lösvikt i Parrots hyllan...det finns även fler goda saker där. Cashew-nötter, rostade rökta mandlar, pistagenötter, OCH: Choklad och yoghurtöverdragna cashew, någon form av chokladnötkrossgodis...

Förbannat.
Förbannat och förbannat. Jamen jag tar väl någon bara, bara någon. Inte många och massor utan någon. Det är inga problem...blev några och en himla hög med saltade cashew och pistagenötter. Typ någon form av galen kompensation...

Sen blev det ju inget mer.

Tills jag kom hem och satte i mig de där våldsamt lockande godbitarna. Sambon hade ingen aning. Hon hann inte ens veta om att jag köpt dem. Kastade kvittot illa kvickt och såg till att få äta upp de där små chokladöverdragna godbitarna för mig själv. Och dra mig baklänges genom gruset!!! De var ju så himla goda! Mycket mycket godare än jag minns.

Ja som sagt. Förbannat.

Ärligt talat så är det här ingen raketforskning. Jag hade väntat ett slipup eftersom helgens bravader har inneburit att jag har lagt bort allt fokus kring mig själv under stunder då jag varit tvungen och jag har märkt att  jag är inte fri. Suget och begären vaknar till liv blixtsnabbt och jag hinner inte värja mig.

Usch och blä. Men gjort är gjort. Jag ska bara ta och gå isäng nu. Trött som fasen och ca 5 cm från tangentbordet står en skål med detta....

Förbannat...nu MÅSTE jag gå och lägga mig.

Jag ska se om jag redan ramlat över kanten i morgon eller om jag kan vända skeppet omgående och inte barka iväg i en frossarorgie av titaniska mått.

Later readers.

Nyhet

En stor händelse har precis inträffat och jag har måsta lägga mitt fokus på annat håll. Ni som läser detta och känner mig privat vet precis vad jag menar :)


Men jag testar mina bräckliga vingar och gör upptäckter hela tiden. Men jag mår bra och facineras hela tiden av hur jag hanterar mat och sockret. 


Vi kör vidare!

Just nu är livet härligt!!

torsdag 21 juni 2012

Kontrollen is mine!

Ny utmaning!

Hel klart! Jag går på semester, idag. Typ snart, i 5 veckor dessutom...

Ja alltså jag är ju inte besviken eller negativ över det, inte alls. Vore ju korkat faktiskt, men det innebär en del  nya rutiner som jag inte alls har hunnit tänka mig igenom. Är lite av en planeringsmänniska när det gäller massor av saker. Eller ok, är ett kontrollfreak. Eller jag har ett stort kontrollbehov...så sant så sant.

Är faktiskt dålig på oförberedda händelser och rutiner. Vill alltid ligga steget före. Och nej, det är inget beteende som bör premieras. Tvärtom, jag borde bli bättre på att ta saker och ting som det kommer. Men just kampen mot krontrollen har tagit många timmar genom livet att jag vet nästan inget annat.
  Just att känna att jag har kontroll över det här med mat och socker har skapat en kamp mellan de goda och de onda, utan tvekan.

Jag kräver kontroll över min kropp och matintag. Jag förlorar kontrollen. Jag MÅSTE ta kontroll över mitt ätbeteende. Jag förlorar kontrollen. Nu JÄVLAR SKA JAG TA KONTROLLEN!!! Jag förlorar kontrollen.

Jag kan hålla på hur länge som helst. Såhär har det sett ut. Och eftersom jag hela tiden tappar kontrollen, så måste jag ju försöka få kontroll? Eller hur?

Om jag bara gav fan i att "måsta" ha kontroll så skulle jag ju inte förlora kontrollen heller...

shit vad smart jag låter?! :)

Förlorade dock kontrollen igår. Käkade upp de där förbannade kakorna som var kvar från LCHF-tidningen. Min uppmärksammade sambo hade läst lite mer och insåg att kcal på kakan var inte per 100gr. det var PER BIT!!! Holy crap säger jag bara. Då blev det middag, följt av en lite mysig efterrätt i form av en LCHF-kaka. Kakan gav säkert 600 kcal... typ en 4-del av hela dagens intag av energi. Smart pucko.

Jaja, nu är den slut i alla fall :)

Kontrollerade den där kakan, hell yeah!

onsdag 20 juni 2012

Vetenskapens värld.

Ny upptäckt!

Nu gäller det att vara på sin vakt.
Jag ska absolut förklara vad jag menar. Självklart. Ja du behöver inte vara orolig. Lugn och sansad nu.

Jag anmälde en liten "mini-prenumeration" av LCHF-tidningen: Mat och Hälsa. Det visade sig vara en trevlig tidning och jag ångrar absolut inget. Det är med en hel del fina och intressanta recept och med en stundande midsommarfest så passar det ju bra att testa lite av dessa.

En sak som kanske har synts här i bloggen är mitt förhållande till socker, sötsaker, kakor, godis och andra självklara saker med mycket socker. Givetvis även stärkelserik mat som pasta och bröd och bla bla bla. Ni förstår säkert.

Eftersom jag försökt hålla det här med socker på en låg nivå och märkt att det fungerar bra för mig så blir det nu ett litet dilemma.

I den här tidningen Mat och Hälsa finns det ett recept på en kaka. En LCHF-kaka. En LCHF-chokladkaka. Och den här kakan bakades av min sambo och den har nu utvärderats. O. M. G!!!! Dra ända inni backen vad den är god. Den är rent utsagt överjävligt god.

Och det är nu fråga kommer: Är den för god? Den innehåller nästan inga kolhydrater. Och det innebär i rent LCHF-syfte att den är klart godkänd. MEN. Den smakar fortfarande sött. Den innehåller fortfarande mycket kcal. Är den en fara för mig och drar igång mina cravings? Antagligen är den en fara, jag känner att det var förbannat gott och är jag inte aktsam kan det bli mer än en bit ur kakan.
  Men tittar man på kolhydraterna och sockret så kan jag äta 5 bitar och ändå blir det mindre än 50gram kolhydrater. Men min hjärna kanske upplever det som sött och socker och jag får en cravingskamp som jag får kämpa hårt med.

Jag ska vara lite på min vakt tror jag. Har inga cravings nu eller igår, men det här är något som jag måste fundera lite på. Kan det vara för bra för att vara sant att det finns LCHF-kakor? De är ju syndigt goda men innehåller inget socker eller kolhydrater. Men för mig som har socker och söta smaker som ett problem, blir det här ett problem för mig ändå?