tisdag 16 april 2013

Slug jävel

Oj.

Det var ett tag sedan man knapprade in några meningar här.
Varför är ju en bra fråga. Men tycker inte att det egentligen spelar någon roll. Tiden går, jag misslyckas hela tiden och behöver ju inte bli påmind av mig själv.

Däremot läste jag igenom mitt sista inlägg och insåg att det gick verkligen åt skogen även om jag var positivt inställd och såg fram emot helgen och födelsedagsfikat.
   Jag åt tårta, inte bara en tårta utan massor med tårta. Och inte var det någon form av LCHF heller. Det var helt enkelt en ren frossarhelg. Och sen har det rullat på.

Enkelt förklarat så fick jag ju ett återfall som hette duga. Det har varit några veckor sedan början på Mars som jag fullständigt hamnat under isen och bara ätit, ätit och ätit socker och kolhydrater. Stängde in mig i bubblan och ville inte alls ta tag i problemet utan lät det bara fortlöpa. Jag smög för sambon, tjuvåt godis på jobbet. Tog mig ut på kvällarna utan någon ärende bara för att kunna köpa godis och kakor. Ett sjukt beteende helt enkelt.

Men så för någon vecka sedan så kom en välbehövlig kraft och jag tog mig upp ur avgrunden och har sedan dess klarat det galant. Även med utmaningar, frestelser, erbjudanden och konstiga blickar och kommentarer så har jag hållit mig "nykter". Och det är ju nu det är så fascinerande att man tycker det går så himla lätt och bekymmerslöst, varför kan man inte leva såhär jämt? Det är väl inga problem?

Men.

Jag vet att det kommer gå åt skogen. Jag vet att jag kommer utan någon speciell anledning hamna utanför stigen jag vill gå på och totalt återfallsäta mig till ett mörkt hörn i livet. Igen. Och igen, och igen.

Jag önskar dock att jag kunde ta tillvara på de här ljusglimtarna då jag mår bra, äter bra och är positiv. Att jag kan använda dem som lite extra boost när det går tungt och erkänna för mig själv att jag faktiskt kan må bra. Och även om jag ha en dålig period där jag knarkar socker så gör jag det inte konstant. Jag har faktiskt perioder då jag gör allting rätt. Och de perioderna har jag inte haft förut. Jag har med våld försökt att ha dem förut, men även då så gjorde jag allt fel. Men nu, nu har jag perioder då jag gör allt rätt.

Och just nu har jag en sådan period. Och just nu menar jag verkligen just nu. Om fem minuter vet jag inte. Jag kan liksom inte garantera att jag har en bra period om fem minuter. Men just nu är det ok. Så skör är mitt positiva tillstånd. Så snabbt kan det gå åt skogen. Och antagligen attackeras jag när jag är extra svag, utan att jag egentligen vet eller känner det. Och då åker jag dit rejält. Det är som att när jag halkar dit och får ett "återfall" så är det när det passar perfekt och jag har inget försvar. Jag får inte ett återfall när jag är stark och klarar av att äta EN godis och sen är jag nöjd utan jag åker alltid dit när jag inte klarar att stå emot.

Det är precis som att den här "Onda mannen" som vakar över mig orkar inte utsätta mig för prövning om han bedömer att jag inte kommer få en total genomklappning. Han vill liksom inte ödsla ett försök om han vet att jag klarar av att bara ta en godis. Det är med andra ord en slug jävel...


fredag 22 februari 2013

Mysigt

Och varför inte skriva lite mer idag?

Nej, precis. Ingen anledning alls att inte göra det, nej.

Men då kommer ju problemet att jag har ju faktiskt inge att skriva om alls...
Men det är i alla fall fredag. Och det är inte fy skam.

Fredagsmys... ;)

Är lite spänd och nyfiken hur helgen ska fortlöpa då vi får besök i helgen. Men om jag tänker på maten och hur vi ska agera i helgen så är det en rätt enkel sak då även vårt besök äter LCHF. Och det kanske även är på grund av oss...
   Däremot så ska det bli födelsedagskalas i helgen med syskon och syskonbarn. 4 stycken som ska firas. Nu är vår familj firar så är det inte mer än att vi träffas och fikar. Men fika innebär ju ALLTID kakor, bullar, bröd, smörgåsar och slutligen tårta. Tårta av garanterat fler orter, modeller och storlekar. Men gissningsvis ingen tårta av LCHF. Så en slät kopp kaffe lär väl bli vad jag får till födelsedagsfika :) Det kommer garanterat gå hur bra som helst då jag har återfått en skön känsla av styrka att stå emot. Jag har faktiskt inget  sug alls att äta godis, bröd, kakor, pizza, dricka osv. Det känns hur lugnt som helst.

Just nu i alla fall.

Vilka frestelser jag egentligen kommer utsättas för och i vilken sinnestämmning jag då kommer befinna mig i har jag ingen aning om. Men jag kan liksom inte göra mer än att förlita mig på att allt kommer gå bara fint och tänka positivt.

Dock känner jag nu att jag är rejält hungrig...allt prat om godis, bröd...tårta...

Det är fikarast snart....och det är fredag....bullfikafredag.

crap.


torsdag 21 februari 2013

Viktigt med viktens vikt.

Dagarna passerar, en efter en.

Men tiden går fort, riktigt fort.
Vi är inne i sluttampen på februari 2013 och jag börjar se ett datum och en tid som komma skall. En tid och ett datum där jag gjorde ett ganska rejält avstamp för snart ett år sedan. Det är samtidigt ett datum som jag egentligen inte vill minnas eller lägga någon större tanke på, den förtjänar faktiskt inget fokus. Men ändå kan jag inte glömma den.

Så vad är det som händer, och när?

Ja egentligen händer det inte alls så mycket, men datumet 5:e Mars 2012 hade jag en inte allt för smickrande "all time high"- vikt på min kropp. Jag var alltså enligt alla sparade och dokumenterade vägningar tyngst någonsin. Jag kan ha varit tyngre men det finns det faktiskt inga riktiga bevis för... (av förklarliga skäl).

Och snart är det 5:e mars, ett år senare.

Det här med att inte bry sig om vad vågen visar. Att inte tänka på vikten. Att känna efter hur man mår istället. Fokusera på känslan, hur kläderna sitter, hur bla bla bla bla och blabla....

VIKTEN ÄR DET VIKTIGASTE!!!!!!

Någon som känner igen sig?

Men det är så fånigt egentligen.
Jo visst är vikten viktig, men varför? Kanske för att det är någon form av vedertagen, mätbar sak som man kan enkelt jämföra mot historia.

Ja, jag kommer då ABSOLUT ställa mig på vågen för att få en jämförbar siffra från fjolåret. Det kan nog ingen hindra mig ifrån.
  Är det så himla smart?
Njaaa, den här gången så finns det en stor chans att jag faktiskt kan gå från en invägning med ett leende. Jag VET nämligen att jag väger mindre än jag gjorde året före. Och det är självklart viktigt för mig. Alla former av bekräftelse och positiva signaler som kan hjälpa mig att gå vidare med lättare steg och ett lättat sinne, de chanserna tar då jag på allvar och utnyttjar så mycket jag kan. Jag behöver dem.

Så, vi får se.

tisdag 8 januari 2013

Oviktigt

Kanske man kan ta tillvara på möjligheten att skriva i den här bloggen lite bättre?

Var inte det där en knepig mening så säg... :)
Ja, eller så var den inte det.

Men men.
Nej men att jag faktiskt hade hjälp av att skriva här i min början förra året. Kan inte minnas att jag hyllade bloggens kraft i min kamp och att jag "tack vare" bloggen klarade av saker och ting bättre. Men ska jag försöka hitta ett samband så kanske det liiiite subtilt går att hitta en koppling.

Blogg = framgång

Men kanske ändå inte. Men skit samma.
Jag skriver när det känns bra att skriva.

Idag känns det bra, och jag har egentligen inget i just sockerbitens tecken att notera men jag väntar på att kroppen ska signalera att den är med på tåget och att jag får den där bra känslan i magen.
   Den där bra känslan i magen är helt enkelt att magen känns bra. Ingen annan anledning.

Magen känns allt annat än bra när man lever på en kolhydratsrik kost. Det bubblar, pyser och fiser ut alla de konstiga ljud ur diverse kroppsöppningar. Magen är som en Hindenburg och rent fysiskt känner man sig uppblåst.
  Men efter några dagar av LCHF kost och normalt leverne i övrigt så lugnar kroppen ner sig och det uppstår ett svårförklarat tomhål i magen. Liksom bakom tarmarna mot ryggraden. Det är som att hela buken drar sig tillbaka och att kunna stoltsera med den alltid lika roliga "gravidmagen" försvinner :) Ingen katastrof för någon egentligen, men ändå.

Men sådär, då var dagens inlägg avklarat.



måndag 7 januari 2013

2012 vs. 2013

Well...

Att det var ett tag sedan jag knattrade ner några bokstäver här är ett klart understatement.

Och utan att göra några större utredningar så kan jag säga att det var väl ungefär från mitt sista inlägg som värden rasade.

Totalt...
Igen...
Massor...

En middagsbjudning i goda vänners lag och jag var som förbytt. De sista veckorna av 2012 blev inget annat än ett totalt fiasko.
Jag stod inte emot, jag bara kröp ihop i fosterställning och hoppades på en högre makt skulle komma till min undsättning och ge mig de styrkan som jag så desperat behövde.

Nope. Inget hallelujamoment och jag har gått lös på allt möjligt med stort sockerinnehåll.

Jaja. Det var det. Klart jag ångrar mig. Klart jag känner skam och ångest. Men va fan ska jag göra åt det? Det hände ju.

Men en riktig ljuspunkt för hela året 2012 är att jag gav mig in i ett försök att utmana mitt sockerbehov. En kamp som visade sig vara enklare än jag kunde föreställa mig. Visst hade jag många utmaningar och även tillhörande snedsteg, men ändå så kunde jag resa mig rätt snabbt och vara på banan igen. (Ja om man bortser från november och december då...)

Rätt fånigt, men jag har på något vis sett fram emot den här dagen. Jag såg inte fram emot 1/1 2013, vilket för andra är ett klassisk datum för att "börja det nya livet". Jag var förberedd och inställd på att var det någon dag som jag skulle försöka hitta tillbaka så var det idag, 7/1 2013. Ingen annan dag.

Frågan är ju hur stor knuff jag får av detta datum? Räcker det för att få igång mitt momentum och att jag återigen hittar min styrka att fortsätta kampen mot sockret? Mja, den som lever får se.

Jag säger inget: "JA!!! NU KÖR VI!!!" Eller någon annat fånigt slagord utan jag tar nu en dag, en vecka och framför allt en stund i taget. Känner mig oerhört skör och litar inte en sekund på att jag kommit ut på lugnt vatten, att jag ridit ut den värsta stormen. Jag tar en stund i taget och försöker spara den uns av positivitet jag kan plocka upp från spillrorna från 2012.

Den enda vägen jag vill gå är framåt, och även om jag kliver av stigen så går jag framåt. Det tar bara lite längre tid att komma fram...

fredag 16 november 2012

Normal?

Märkligt.
Väldigt märkligt.

Varför ska det vara så förbannat svårt att göra något, som man VET med både fakta och känsla, är bra för en själv? Man VET att man inte behöver socker. Man VET att man mår så fantastiskt mycket bättre utan det. Man VET allt det här, plus att man känner det. Det är liksom både fakta och känsla i den här kunskapen.
   Men likt förbannat ska man inte kunna leva som man lär. Visst är det märkligt?

Väldigt märkligt...

Jag läste ett inlägg på www.kostradgivarna.se och kände direkt igen mig. Man har hela livet (om man bortser  från se senaste månaderna då) lyckats leva gott på den farligaste kombinationen: socker+fett. Den kombinationen där sockret drar igång insulinet som är det fettlagrande hormonet. Och så lagrar man fett, och man blir då fet. Enkelt förklarat. Det är ju så förbannat gott oxå. Och helt ovetande har man ätit detta och hamnat där man är. Jo, fet.
   Man har då med våld och vilja kämpat sig igenom olika dieter och träningspass i hopp om att man börjat det nya livet. Men nej. Självklart så det enda man gjort är att man tillfälligt satt sig på någon svältdiet och toktränat så man snudd på dött på kuppen. Eller att man har tvingat i sig någon pulverlösning för att få den där "kickstarten". Klart som fan det gör resultat, men man drömmer ändå om tiden då man är smal och ska få återgå till att äta riktig mat. Vilket man självklart gör efter ett tags kamp och man unnar sig då lite extra för det är man ju värd...eller hur? Man har ju varit så duktig och svultit sig själv till en kollosal viktnedgång på 2 kilo.

Det normala då var ju att man åt socker+fett dagligen och med alla följdproblem givetvis. Det onormala och få undantagen var att man försökte äta sunt och låta bli socker, godis, snask, kakor, läsk osv. Det var undantagsfall. Men snabbt var man tillbaka till det normala. Det normala som kändes och som dessutom samhället ansågs som normalt. Man åt det alla andra åt. (Dock allt som oftast liiiite mer än vad alla andra åt). Men man var normal.

Men vad har hänt nu då? Helt plötsligt har man lyckats ändra det normala. Det som förut var onormalt och undantagsfall är idag det normala. Och då blir naturligtvis det onormala och undantagsfallen när man äter socker, godis, kakor, etc. Normalt har blivit onormalt och viseversa.

Förbannat märkligt, faktiskt.

Men kul :)

Så kanske man inte behöver bli så förbannat och ångestfylld när man gör dessa undantagsfall. Man behöver inte känna skam när man är onormal. För den större delen av tiden är man ju normal. Man är ju inget undantagsfall. Man är normal.
   Och ännu en rolig sak är att när man nu är normal, märker man att samhället håller på att acceptera att man är normal. Man får inga dömande blickar när man petar undan potatisen, tackar nej till kanelbullen, skakar på huvudet åt godispåsen som läggs fram på bordet. När detta agerande och dessa handlingar var det onormala möttes man av dessa dömande blickar, man såg på dem att de visste att man snart skulle bli normal för man lyckades aldrig. Man skulle alldeles strax falla tillbaka i normen och bli som dem. Detta var bara ett undantag.

Men idag är normen en annan. Undantagen är helt andra och mallen för vad som är normalt har ändrats. Idag är man normal, man är accepterad.

Accepterad och normal. (äntligen)



torsdag 8 november 2012

Max

Hur svårt ska det vara?

Ja uppenbarligen omöjligt.

Jag tyckte mig vara tillbaka på banan igen och LCHF var the way to go liksom.
Det skulle igår ätas lunch och vi valde med flit att käka på Max hamburgerbar i Umeå för att där kan man ju köpa en Low Carb Burger. Nu ska inte någon komma med ett moralens finger här utan läs färdigt först. Att käka en hamburgare är ju inte direkt någon Über-LCHF-style men det var det som skulle gå snabbt och utan att behöva sitta i bilen och käka.

Nej men då håller de ju på att bygga om på Max vid E4:an och man kunde bara beställa vanliga hamburgermål. Dvs. hamburgare, bröd och strips.

Attans.

Det här med att vara en form av LCHF-följare ställer direkt till det när det handlar om att käka lunch ute.

Nej tacka vet jag att käka lunchbuffe när man får plocka sin egen talrik och sen fylla den med sallad och grönsaker...

Så tummen ner för Max. (Och jag vet, de bygger om.....)


tisdag 6 november 2012

Back, for now

Kroppen och knoppen har fått sig ett enormt uppvaknande och jag har hittills kommit tillbaka på banan rejält.

Skönt.
Förbannat skönt faktiskt.

Måndagen börjades med ett pass simning innan jobbet. En lagom dag på jobbet och en rejäl älgskav till middag.

Tisdagen har hittills inneburit ett hyfsat pass på gymmet och kroppen har protesterat varje minut.

Men jag har tränat!! Och på något vis har jag försökt att hitta tillbaka till den där bra känslan som jag så brutalt fått veta att jag behöver för att kunna fortsätta på den rätta vägen.

Har ett kärt återseende ikväll och ser fram emot det enormt mycket!!


Hey ho, let´s go!


måndag 5 november 2012

Ågren.

Måndag.

Denna nya dag.

Nu ska här en bekännelse äga rum. Jag behöver lätta mitt tyngda hjärta.

Ett återfall av episka proportioner har ägt rum senaste veckan. Allt började med att jag ställde mig på vågen fredagen den 26/10. Den visade fantastiska 90,3 kg och jag närmade mig mitt senaste mål att komma under 90kg. Där släppte jag garden rejält och gick i något lyckorus och släppte alla spärrar.
  Helgen som följde blev riktigt trevlig med ett kärt besök av goda vänner. Det dracks öl, åts godis, chips, ostkrokar, bröd osv. Veckan som följde så klev jag rejält över och åt godis på jobbet ur den där förrädiska godislådan jag fyllt på med jämna mellanrum. Skammen slog ner mig och jag fortsatte äta godis under veckan.

Gott & Blandat, Toffifee, kexcoklad, Yankeybar, bröd, öl, godis....hela veckan. Ja inte öl då men allt annat.

Sambon åkte iväg i onsdags förra veckan så jag har haft fritt fram att rasera hela livet på några små dagar. Helt galet.

Varför blir det såhär?
Varför låter jag det bli så fruktansvärt mycket innan jag sätter stopp?

Är det en klassisk underskattning av mina problem och en överskattning på min egen förmåga?

Jag har försökt att resonera med mig själv fler gånger under veckan och pratat högt till mig själv att:
"-GÖR DET INTE!!! SLUTA ÄTA GODIS!!"

Lönlöst.

Hela mitt väsen sitter ihopkrupen i ena hörnet och ser hur jag våldför mig på mig själv. Hur begäret tar över och hånskrattar åt mina fruktlösa försökt att hindra mig själv. För varje tugga så försvinner kraften att orka sätta emot. Varje tugga trycker ner mig djupare och djupare i skammen och tillslut är jag helt borta.

Jag finns inte mer.
Jag vill inte, men kan inte stå emot. Jag kan inte.

Jag som var så stark. Så glad och stolt över vad jag åstadkommit. En riktig bedrift. En bedrift som raserades på en vecka.

Usch.




onsdag 24 oktober 2012

Nytändningsträning

JO jag vet.

Det skrivs lite och ingenting här nuförtiden.

Och varför inte det?
Mja, jag vet inte. Det är någon form av stiltje och jag har liksom inte haft någon riktig lust att skriva. Det händer inte så mycket, tycker jag i alla fall. Men inget av vikt.

Några snedsteg, lite återfall, bra dagar, bättre dagar och en förkylning som har släppt sitt grepp. Men på det stora hela så känns det bara fint.
  Har denna vecka lyckats träna lite oxå, simmning för att vara exakt. Har alltid gillat att vara i vatten och simmning kräver så lite. Lite kläder, lite utrustning (förutom flytkuddarna på ryggen...) och sen en bassäng. Och skönt är det oxå! Så jag har simmat två gånger denna vecka och går allt som det ska så blir det en till gång på fredag. Simmar nämligen innan jobbet. Precis som med styrketräningen så ger jag mig iväg tidigt och jag är i vattnet innan 06.00 och med lite samåkning från simhallen så är jag på jobbet innan 07.00. Perfekt!

Mindre perfekt är ju den här arbetsplatsen om man ser det från min sida som sockermissbrukare. Detta är vad som står i vårt lunchrum...och det är jag som har delansvar att köpa in godiset, räkna kassa, sätta upp information kring alla sötsaker...snacka om fel person på helt fel plats.



Någon annan som hört talas om "Attack choklad"?

Inte då jag. (Den kan man köpa in den här lådan för 5:-/st....illa)

Attans...lön i morgon. Måste göra mig av med pengarna så det inte blir Chokladattack!